Nuförti’n: Dracula dansar och ler

Dracula, Pages from a Virgin’s Diary från 2002 är en kombination av två fysiska konstformer som fått stifta bekantskap tack vare ljudfilmen: stumfilm och dans. Regissören Guy Maddin, känd för sina indie-skräckisar har i Dracula gjort en filmatisering av en föreställning som först uppfördes av Winnipegs kungliga ballet. Dansare från baletten medverkar också i filmen. Och eftersom en bloddrypande berättelse uttryckt i dans inte behöver talad dialog har Maddin inte lagt till detta i sin filmversion heller. Den dialog som ingår visas som textskyltar, precis enligt mallen.

Maddin, som för övrigt har döpt sina filmer med stil, till exempel kortfilmerna Sissy Boy Slap Party, Twilight of the Ice Nymphs eller långfilmen The Saddest Music In the World, är hemtam i den tidiga filmens uttryckssätt. Kombinerat med dansens koregografi blir skådespeleriet som i talfilm skulle kännas övetydligt och teatralt bara uttrycksfulllt. Dans och tidig films uttryck liknar varandra i det att skådespelarna /dansarna med sina kroppar tar ut en riktning som inte understryks av tal, när de lyssnar på något riktas hela kroppen mot ljudet, förälskade par svingar varandra i lyckliga piruetter och när det hotfulla närmar sig stelnar hela rörelsen.

Dracula liknar den tidiga filmen också i sitt mestadels monokroma färgschema, där natt, dag och sinnesstämmningar visas genom att hela filmrutan tonas i blått, sepia eller rosa. Några detaljer i filmen har färglagts, som syns i klippet nedan.


Dracula anländer, ackompanjerad av Mahler.

Till skillnad från den kanske mest klassiska Dracula-filmatiseringen Nosferatu fokuserar Dracula, Pages From A Virgin’s Diary inte på kärlekshistorien mellan Mina/ Ellen och Jonathan / Hutter utan på vänninan Lucy, Mina och Dracula själv. Vampyrgreven spelas av den otroligt stilige dansaren Zhang Weiqiang, av kineisiskt ursprung. Maddin har byggt in ett inte alltför subtilt Öst möter Väst-tema i sin film. I inledningen skildras britternas skräck för en invasion från ett främmande land, ett land som hotar att ta över, samtidigt som kistan där Dracula slummrar vaggas närmare över havet. Lite väl tydligt blir temat när Dracula blöder mynt och kastar sedlar omkring sig. Temat, liksom själva historien, känns ibland taffligt genomförd. Filmen var till att börja med tänkt enbart för teve och det märks.

Men, dansarna är skickliga och scenografin, där Draculas borg är fylld av oanständigt formade öppningar och köttigt vridna rum, galet tilltalande. När Maddin inte försöker göra filmen till något mer än en gotisk romans, om att dras till och förskräckas av ett och samma, att utbyta kroppsvätskor och svimma i sin älskades armar är den riktigt förtjusande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *