Författararkiv: Ada

Ny kamera med historiska rötter

Under våren har forskare vid Lunds universitet tagit fram en kamera som har en kapacitet motsvarande fem biljoner bilder i sekunden. Kameran, som skapats av forskare inom förbränningsteknik, ska användas för att kunna ta bilder av till exempel en kemisk reaktion.

Själva forskningen bakom kameran kan du läsa mer om i Nature, men det som är extra festligt är hänvisningen till den 24 bilder långa historiska animationen The Horse in Motion, som syns i presentationsfilmen. Den historiska filmen, som visar kapplöpningshästen Sallie Gardner i galopp längs en bana där stillbildskameror löses ut allteftersom hon passerar dem, spelades in år 1878. (Om den nu kan räknas som en film – men det är en annan diskussion).

Lunds universitet presenterar filmen: 

The Horse in motion:
Animationen The Horse in Motion

 

 

 

 

 

 

 

Stillbilder från The Horse in Motion

Cinemateket inleder med restaurerad Häxan

Filmaffisch för Häxan från 1922En av den skandinaviska stumfilmserans kultklassiker är först ut när Cinemakeket i Stockholm inleder vårens säsong. 10 januari visas Benjamin Christensens (1879–1959) Häxan, som restaurerats med ursprunglig kolorering för att vara så lik premiärversionen som möjligt. Visningen ackompanjeras av de altid lika hörvärda musikerna i Matti Bye ensemble.

Även om det är för sina skräckscener, där bland annat regissören själv uppträder som Djävulen, som Häxan blivit känd är den inte en renodlad skräckfilm. Christensen gav filmen undertiteln “ett kulturhistoriskt föredrag” – och filmen efterliknar i mångt och mycket just ett föredrag, med målet att förstå hur häxprocesserna kunde ske.

Så här skrev Stumfilmsbloggen om filmen i en längre recension: ” Även om specialeffekterna är spektakulära, och den mörka, färgade scenbilden intressant, är ett av de starkaste intrycken från Häxan Christensens försök att förstå häxjakten. Han antar den moderna människans förklaringar, om vetenskap och psykiska sjukdomar. Men numera är 1920-talet inte längre den moderna tiden. För en nutida tittare skaver förklaringen om att de som en gång ansåg sig besatta av djävulen själv, egentligen skulle höra hemma i diagnosen hysterika. Kanske handlar skavandet om att besatthet och hysteri finns kvar under andra namn även i vår moderna kultur. Och ännu är är den inget som helt går att bota. Häxan pekar i sin undervisande ton på hur alla tiders sanningar ändrar utseende i det historiska perspektivet”.

Golem tar plats på museum

I höst har Stumfilmsbloggen besökt FW Murnaus  och Marlene Dietrichs hemland: Tyskland! I Berlin finns inte bara ett gäng charmerande små kvartersbiografer utan även en hel drös spännande museum. På att av dem: Judisches Museum, visas just nu utställningen GOLEM.

Här finns bland annat skisser för hur golemen i Paul Wegeners klassiska film, Der Golem, från 1920, som med sin tolkning av den gamla golem-myten blåste nytt liv i bilden av lerjätten.

De skisserna ser ut så här:

Skiss från Der Golem

Der Golem följdes av den numera försvunna Der Golem und die Tänzerin, ungefär ”Golemen och dansösen”, som också regisserades av Wegener. Idag är filmen försvunnen, men affischen finns att beskåda på utställningen.

Filmaffisch, Der Golem und die Tänzerin

Och som en bonus. Här är en läskig golemstaty från samma utställning:

Golem-staty med hatt ur badkar.

Japansk höst på Cinemateket: Visning med benshi

Woman of Tokyo-filmaffisch

Woman of Tokyo-filmaffisch

Lystring stockholmare! Under hösten har Cinemateket i Stockholm gjort en satsning på att visa några av de riktiga pärlorna ur den japanska stumfilmsskatten. Sista chansen är 22 november, när benshin Ichiro Kataoka framträder ihop med Matti Byes ensemble och Gunnar Linder på japansk flöjt. Filmerna som visas då är Woman of TokyoAn Unforgettable Grudge och Terje Vigen.

Stumfilmsbloggen mejlade Johan Nordström, filosofie doktor i filmvetenskap och lektor vid Tsuru University för att få veta mer.

Vad är egentligen en benshi, vad har traditionen för bakgrund?
– En benshi, eller “katsuben” som de även kallas, är en kommentator som ”förklarar” filmens innehåll för publiken. Detta sker genom att benshin spelar/ger röst åt karaktärernas repliker, såväl textade som otextade. Vidare agerar även benshin som förklarare av filmens handling när hen anser det vara på sin plats. Vidare betydde benshins närvaro att filmerna inte på samma sätt som i väst behövde förlita sig på textning för att skapa narrativ klarhet.

– Traditionen knyter an till såväl japanska Laterna Magica-föreställningar som till japanska verbala berättartraditioner.

Vad utmärker den japanska stumfilmstradionen jämfört med andra länder?
– Den japanska stumfilmstraditionen utgör en unik berättartradition, med rötter i bland annat den japanska teatern, samtidigt som den även är kraftigt influerad av internationella filmkulterer, då särskilt Italien, Frankrike, Tyskland och Amerika. Detta ledde till en visuellt och narrativt oerhört rik filmkultur, som var distinkt japansk, men samtidigt kraftigt influerad av väst.

Vilka regissörer borde en spana in som grundkurs i den tidiga japanska filmen?
– Med tanke på vad som finns tillgängligt i väst så skulle jag rekommendera den nyfikna att börja med att ta en titt på filmer regisserade av Yasujiro Ozu, Mizoguchi Kenji, Naruse Mikio samt Shimizu Hiroshi. Utöver dessa så finns det även en rad klassiker släppta av företaget Digital Meme i deras serie Talking Silents. Extra kul med dessa DVDer är att de även har ett benshi ljudspår.

Har du någon favorit bland filmerna som ingår i serien på Cinemateket?
– De är alla filmer av exceptionellt hög kvalité, men jag är personligen väldigt förtjust i Street without end/Kagirinaki hodo.

Något mer intressant att tillägga?
– Hoppas ni gillade programmet och önska gärna mer japansk film till cinemateket!

Tarzan of The Apes: Klassisk historia bland trädtopparna

filmaffisch för Tarzan of The Apes 1918Sex år efter att Edgar Rice Burroughs (1875 -1950) första roman om djungelpojken Tarzan publicerats hade filmen Tarzan of the Apes premiär. Den är regisserad av Scott Sidney (1872 – 1928) med Elmo Lincoln och Enid Markey i rollerna som Tarzan och Jane.

Filmen följer den övergivne Tarzan från barndomen bland aporna till dess att han blivit vuxen för första gången möter sin Jane – en vid det här laget välkänd historia.

När en ser film från den gamla onda tiden får en, som Stumfilmsbloggen ofta reflekterat över, bevittna en hel del inslag som numera känns ohärliga. FIlmer är barn av sin tid och sitt samhälle. Att filmer från det segregerade 1920-talets USA ger uttryck för en rasistisk världsbild är kanske ingen överraskning. Sidneys Tarzan-filmatisering dras – bland annat – med problemet angående hur de få svarta rollerna skildras. De flesta syns som namnlösa, bastkjolsklädda statisister i djungeln.

Själva filmen är en ganska rak berättelse, utan några överraskningar för den som är det minsta bekant med Tarzan-historien. Ett plus är de fina naturklippen på djur från jordens alla hörn. Tolkningen av den lokala faunan har varit frikostig. Både de riktiga chimpanserna och de skådespelare i apdräkt som spelar mot Tarzan är också festliga att se. I övrigt är det svårt att uppleva Tarzan of The Apes som något annat än ett tidsdokument.

Fascinerande fakta: En annan skådespelare, svenskättlingen Stellan Windrow (anglifiering av det tjusiga namnet Vindruva), påbörjade inspelningar i rollen som Tarzan, men avbröt jobbet för att ta värvning i första världskriget. Eftersom Windrow var mer atletisk än sin ersättare Sidney har scenerna där han svingar sig mellan träden behållits även i den färdiga filmen. 

Och… under 2016 har ju en annan svensk skådis, Alexander Skarsgård, gjort en barbröstad insats som Burroughs djungelpojke. Cirkeln är sluten.

Stumfilmsbloggen associerar till en nutida Tarzanättling. Humorgänget Klungans Mikal som drömmer om att bli uppfostrad av djur. Hans monolog om sin längtan tillbaka till Naturen och ett ädlare, enklare liv hos djuren fångar Burroughs tanke – och dess omöjlighet. Se och lär: