Kategoriarkiv: Personer

Extramaterial: Möt Charlie Chaplins dotterdotter

Stumfilmsikonen Charlie Chaplin (1889–1977) var gift fyra gånger och verkar generellt ha varit lite väl förjust i att dejta tonåringar. Hur som helst, hans sista äktenskap med Oona Chaplin (1925–1991), för övrigt dotter till författaren Eugene O’Neill, resulterade i åtta barn. Ett av dem var skådespelerskan Geraldine Chaplin, som i sin tur är mor till ännu en skådespelare: Oona Castilla Chaplin, (f. 1986). Henne kan man se i fantasymaffiaserien Game Of Thrones, där hon dyker upp som helerska och flört till den redan bortlovade Rob Stark.

Intervju med yngre generationens Chaplin.

Selma Lagerlöf: Författaren bakom mörkret från Norden

De stora svenska stumfilmsregissörerna Victor Sjöström (1869-1960), Mauritz Stiller (1883 -1928) och Gustaf Molander (1888-1973) har en sak gemensamt. (Egentligen en hel massa gemensamt eftersom de arbetade för samma företag och kände varandra) Men i alla fall: Alla regisserade de filmer med Selma Lagerlöfs romaner som utgångspunkt. Från och med år 1919 hade deras arbetsgivare: Svenska Bio ett avtal med författaren om generell rätt att filma hennes verk. Och filmades gjorde det.

Lyssna: Anders pettersson om Selma och filmen
Lyssna på filmvetaren Anders Petterson som berättar om Lagerlöf och stumfilmen.
Utmärkande för alla dessa tre regissörer är att landskapet och naturen fungerar som en drivande kraft i handlingen. Storm och kyla hotar huvudpersonerna, dystra landskap illustrerar ett sorgset inre. Det berodde förmodligen på att i det Sverige som Sjöström, Stiller och Molander, alla födda på 1800-talet, växte upp i var kylan och mörkret starkare än idag. År 1919 bestod majoriteten av Stockholms gatubelysning fortfarande av gaslampor som dessutom släcktes efter midnatt. (Tack Wikipedia).

Men greppet att låta naturen fungera som en av rollerna i historien kommer förmodligen också från Selma Lagerlöf. I hennes romaner har naturen både vilja och tanke. Från Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kommer en beskrivning av hur Blekinges kust möter Östersjön: Tänk nu först och främst på havet! (…) När det kommer in mot land, råkar det på det första skäret. Detta tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och grått som det självt är. (…) Men så kommer skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet. Det blir också allt vänligare ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rännor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att småbåtar vågar sig ut på det. Det kan visst inte känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit.

I filmatiseringarna av hennes böcker finns naturen i form av iskylan i Herr Arnes pengar, där havet självt håller fast huvudpersonerna på samma plats; slädjakten över isen i Gösta Berlings saga, eller vinternatten runt drinkaren David Holm i Körkarlen

Selma själv gillade för övrigt inte Stillers Gösta Berlings saga och var inte heller allt för förtjust i hans Gunnar Hedes saga (baserad på hennes En herrgådssägen). Hon ansåg att Stiller ändrat för mycket i hennes histrorier. (Vilket han onekligen gjorde, om än med ofta lyckat reslutat enligt Stumfilmsbloggen).

Här kan man se författaren själv undersöka filmmediet närmare, i ett filmklipp från 1926.

Många av filmatiseringarna verkar också ha tilltalat sina samtida tittare: exempelvis Körkarlen drog storpublik (en lätt överdriven uppgift är att 98 000 stockholmare sett den på bio). Måhända var det den stora mängden 1800-tals berättelser från kyliga skogslandskap som fick Svenska Dagbladets recensent att agående den Lagerlöf-fria storstadskomedin Erotikon skriva att det varit: en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning.

Recensenten hade uppenbarligen inte förstått att man aldrig kan få nog av Lagerlöfs berättelser. Aldrig.

Stumfilmsbloggen läser: Georg af Klercker – åren i Göteborg

Inte lika erkänd som Stiller

georg af klercjer

Georg

eller Sjöström, med en filmproduktion som idag är svår att hitta på DVD, går det att känna en viss sympati-bitterhet med Georg af Klercker, (1877-1951). Hans eget liv påminner på många sätt om den tidiga filmens osannolika kast . (Det går i och för sig att säga om många andra av stumfilmserans stjärnor också. Livshistorier från tiden när människor även i väst blev föräldralösa, när oäkta barn lämnades bort och tuberkolosen hotade är ofta mer dramatiska än “nu har jag en livskris för att mitt jobb/ min partner – inte är tillräckligt stimulerande”-historier).

Den stilige löjtnant af Klercker blev sin adliga familjs svarta får efter att ha gjort en kvinna ur de lägre klasserna gravid, och i syfte att få behålla vårdnaden om barnet gift sig med henne. (Det första av hans tre äktenskap). Därmed hade han redan avvikit så mycket från sin utstakade bana att han lika gärna kunde göra allvar av sin dröm att bli skådespelare. Om hans väg från skådespelare till ateljéchef på Svenska Bio, berättas i Per Ewalds bok Georg af Klercker – åren i Göteborg. Som namnet antyder fokuserar boken på tiden i 1915 till 1917 då af Klercker var anställd som regissör på Hasselblads Fotografiska Aktiebolag i Göteborg.

Bokens första del består av foton från af Klerckers filminspelningar, från filmer som idag är svåra att få se, om de ens finns bevarade. Titlar som Svärmor på vift och Mellan liv och död ger dock en vink om tonen i de olika verken även för den som inte fått se dem.

Därefter får läsaren följa den store regissörens karriär, med utdrag ur samtida källor som tidningsartiklar och programblad från filmvisningarna. Författaren har också sökt upp af Klerckers änka, som säger sitt om makens förmodade konflikt med sina kollegor och konkurrenter på Svenska Bio: Stiller och Sjöström.

Tidningsartiklarna bjuder på flera förtjusande citat, som detta om Göteborgs filmiskhet: Löjtnant af Klercker uttryckte vidare sin belåtenhet med våra omgifningar. De vore ur filmsynpunkt alldeles förträffliga. (Ur: Göteborgs aftonblad årgång 1915, 3/7).

Ett annat klipp från samma tidning, året efter ger en bild av dåtidens kulturdebatt: Löjtnant af Klercker ställde sig välvilligt till vår dispositon och lät os som hastigast få en inblick i detta nya konsttempel (filmstudion), Mot uttrycket konsttempel finns det troligen en och annan som opponerar sig och anser att filmen icke tillhör konsten, men detta är orätt ty allt som göres konstnärligt är konst och filmskådespelarna ha större svårigheter att kämpa emot än talscenens män som ha det levande ordet till sin disposition. En klarsynt åsikt, med en fin meningsbyggnad.

Stumfilmsbloggen har förstås fått låna boken av sin vän Annika, som är en av löjtnant af Klerckers sentida släktingar. Tack.

Veckans filmis: Matti Bye

Matti Bye har ont i nacken. Han har just kompat F. W. Murnaus Phantom – ett drygt två timmar långt drama med Brott och straff-paraleller om den unge Lorentz Lubotas fall in i brottslighet och sinnesförvirring – på flygel och xylofon. Nu, efter att publiken droppat hem från denna Cinemateket-visning dricker han ett glas vin med Stumfilmsbloggens utsända i Filmhusets foajé.

Förutom att vara Cinematekets stumfilmspianist har Matti Bye också tonsatt DVD-utgåvor av klassiker som Körkarlen och Gösta Berlings saga, samt skrivit musik för talfilm (däribland Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell) och teater.

Minns du vilken stumfilm som först gjorde något intryck på dig?

“Det var nog första filmen jag spelade till, Pansarkryssaren Potemkin, och det var ju en ganska hård start. Den är väldigt svår att spela till, eftersom den har så speciell klippteknik, man kastas mellan så snabba ryck. Det var svårt att hänga med på, men samtidigt kommer jag ihåg att den gjorde ett väldigt starkt intryck som film. Jag hade aldrig sett något liknande”.

“Jag visste nog inte vad improvisation var, jag var ju bara en klassisk pianist. Improvisation kräver lång erfarenhet, det är ett annat sätt att tänka. Till stumfilm blir filmen formen, den är partituret. Allt finns i filmen; formen tidslängden och dynamiken.”

Potemkinspelningen som Matti Bye beskriver som “en hemsk upplevelse”, gjorde han när han pluggade till klassisk pianist på Södra Latins musiklinje. Den första spelningen på skolans filmklubb ledde till att han blev inbjuden att spela på Cinematekets visningar. Och på den vägen är det.


Matti Bye i Filmhuset. Läs om hans egna iakttagelser från stumfilmsfestivalen i Pordenone här.

När man ackompanjerar en film utan tal menar Matti Bye att man kan välja förhållningssätt till bilderna på duken. I vissa fall är musiken noga angiven, som i filmatiseringen av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, Gunnar Hedes saga från 1923:

“Där står det, jag vet inte hur många gånger, i filmtexten att de spelar Mefistovalsen och det går liksom inte att komma förbi. Då har vi faktiskt gjort det, spelat den. Annars tycker jag att det är roligare att man till exempel som med Han som får örfilarna där clownerna har en begravningsmarsch, spelar något som påminner om begravningsmarsch, men inte exakt är det”.

Andra gånger närmar sig musiken ljudeffekter, som när Matti Bye tillsammans med tre andra musiker höll konsert till Nosferatu och hade kopplat en mikrofon till ett stålstift som en av dem drog mot sidorna i en bok. “Det är så mycket böcker i den filmen Jag ville att man skulle höra ljudet av skrift.”

När han spelar tillsammans med andra musiker brukar musiken vara inrepeterad, medan han under dagens spelning gjort en egen “anarkistisk improvisation” till Phantom: “Jag ändrade åsikt om den när jag såg den på stor duk, jag fick bara en annan impuls”.

Matti Bye ser inte som sitt uppdrag att återskapa ett genuint stumfilmssound, framförallt för att ett sådant egentligen inte finns. På tiden då filmen var ung och det kunde finnas två biografer i varje kvarter, där jazzmusiker, orkestrar, stråkar eller klassiska pianister kompade visningarna fanns inte en enhetlig mall för musiken.

“Men det vore jättespännande att få höra, att få vara med… 1922, för att insupa atmosfären. Jag lever mig in väldigt starkt i den tiden, jag älskar mycket från 1910- och 20-talet: arkitektur, design och kläder”.

Vad har du baserat din bild av 20-talet på? Stumfilm?

”Ja, helt och hållet. Som filmen vi såg idag, där kan man se interiörer och hur folk klädde sig, det ger en känsla för den tiden, tycker jag”.

Finns det något stumfilmspianistskrå? Träffar du någonsin andra som gör samma sak som du?

“Ja, absolut det gör jag. Jag var och spelade i San Fransisco nyligen, på en stumfilmsfestival som är fantastisk, San Francisco Silent Film Festival, den kan jag verkligen rekommendera Vi har spelat där två år i rad nu och då är det ju så att man träffar en massa pianister. Och framförallt har jag varit på Pordenones stumfilmsfestival, Le Giornate del Cinema Muto, i flera år. Det är kanske den mest nördiga stumfilmsfestivalen av alla: där är det bara livemusik, nonstop från tio på morgonen till ett på natten och en massa pianister som byter av varandra”.

“Jag är ju inte ensam pianist här, det finns flera som spelar på Cinemateket och många musiker är intresserade av att spela till stumfilm.”

Vad snackar ni om på efterfesterna då?

”Jag tror att det är som när trollkarlar möts på mystiska klubbar och byter knep i hemlighet…Nej, jag vet inte om det är så mycket tekniskt prat. Det som alla verkar vara intresserade av är nya okända stumfilmer. De dyker ju upp lite då och då. Som Phantom, den hittades för bara tio år sedan. Det är lite som när arkeologer plötsligt hittar en försvunnen skatt. Och det alla tycker är roligt är att göra ny musik till en sådan. Det är känslan av att hitta en mumie, en grav. Ingen har sett det här på 100 år och så ser vi det nu”.

“Jag skulle vilja slå ett slag för att starta en stumfilmsfestival i Stockholm också”, tillägger Matti Bye. Stumfilmsbloggen instämmer helhjärtat.

En favoritfilm: “Körkarlen tycker jag är helt fantastisk, den tröttnar jag aldrig på att se.”

Lyssna på:Happy Georges ur Körkarlens filmmusik av Matti Bye. Besök hans hemsida, med mer musik här.