Personer – Sida 2 – Stumfilmsbloggen

Veckans filmis: Mauritz Stiller

Mauritz Stiller (1883 -1928), eller som hans ursprungliga namn var, Moshe Stillers, barndom skulle kunna vara hämtad från någon av den tidiga filmens snyftarhistorier. Född i Helsingfors av en judisk familj av polsk-rysk härkomst blev Stiller tidigt faderlös. Snart skulle han vara helt föräldrarlös: Efter sin mors självmord togs den fyraårige Stiller in som fosterbarn av föräldrarnas bekanta. Familjen såldde hattar, men deras fosterson verkar tidigt ha intresserat sig för scenkonst. Redan som 16-åring medverkade han i uppsättningar på Folkteatern i Helsingfors.

Eftersom hans far var rysk medborgare kallades den unge Stiller in för militärtjänstgöring i tsarens armé (detta under en synnerligen orolig epok i Europas historia), men lyckades fly till Sverige år 1900. Här fortsatte han sin skådespelarbana för att som 29-åring värvas till AB Svenska biografteatern, som regissör och skådespelare.

I filmhistorieböcker brukar Mauritz Stiller omnämnas vid sidan av regissörskollegan Victor Sjöström. Bredvid honom har Stiller kommit att hamna en aning i skymundan. (Både Sjöström och Stiller är idag dock mer ihågkomna än stackars Georg af Klercker). Utöver kollegan har Stiller också hamnat i skuggan av sin protegé Greta Garbo, i ganska många sammanhang omnämns han främst som den som upptäckte henne.

Garbo spelar i Stillers idag mest kända verk, Gösta Berlings saga, som på många sätt är typisk för hans filmskapande: Det är en Selma Lagerlöf-filmatisering, miljöerna är storslagna med många vackra naturscener och temat en aning melodramt.

Stiller och Jaenzon under inspelningen av Gunnar Hedes saga, en annan av Stillers Selma Lagerlöf-filmatiseringar.

Just miljöerna, som också är ett resultat av Stillers samarbete med filmfotografen Julius Jaenzon (1885 – 1961) är än idag är slående. Naturen sätter stämningen i scenerna, antingen genom att stryka under rollernas situation, som när Elsalill i Herr Arnes pengar förtvivlad irrar genom en mörk vinternatt, eller genom att kontrastera mot huvudpersonens sinnesstämning, som när modern som just förlorat sitt barn vandrar genom en vårlig björkskog i Madame de Thebes.

Föräldralösa barn, som huvudpersonerna i de ovan nämnda filmerna återkommer ofta i Stillers verk. Även om de var vanligare på tiden när människor dog yngre och socialtjänsten inte inrättats (stumfilmer av andra regissörer med föräldralösa i huvudrollen är till exempel The Man Who Laughs och I lifvets vår) och därmed också vanligare i konsten, är det svårt att inte dra en parallell till Stillers egen uppväxt. Som finskfödd, judisk, östeuropé och homosexuell hade han ju också flera skäl att känna sig utstött ur majoritetssamhället. Kanske är det därför han kan få oss, tittarna, att sympatisera med den som står utanför. Gösta Berlings kamp mot sina egna demoner blir förståelig och gentemot sir Archi, mördaren i Herr Arnes pengar känner vi, liksom Elsalill, en motvillig sympati.

Historien om den föräldralösa pojken som växte upp till regissör fick inte ett helt lyckligt slut: Stiller lyckades aldrig i Hollywood, konflikter med filmbolaget MGM, som värvat honom och Sjöström gjorde att han aldrig fick avsluta filmen Fresterskan, från 1926, där Garbo spelade huvudrollen, som han först anställts för att regissera. Året efter att han återvänt till Sverige från USA dog han av lungproblem, bara 55 år gammal.

Som om det inte vore illa nog blev en stor del av hans filmproduktion förstörd i en brand år 1941. En liten ljuspunkt är att flera filmer dock kunnat återskapas och att andra återfunnits, däribland Madame de Thebes från 1915.

Fascinerande fakta: Mauritz Stiller nämns i Karl Gerhards visa Det rara gamla paret. Stiller hade en hund vid namn Charlie, som enligt legenden var uppkallad efter Charles Magnusson, vd för Svenska Biografteatern.

Bra inkörsport: Erotikon, partnerbyte i synnerligen raffinerade miljöer och än mer raffinerade kläder.

3 gånger: Kul med Cohl

Tillsammans med namn som Winsor McCay var franske Émile Cohl (1857 – 1938), en av den animerade filmens tidigaste konstnärer. Liksom McCay hade Cohl, vars urspungliga namn var Émile Eugène Jean Louis Courte, rötterna i tecknaryrket. Han arbetade i flera år som karikatyrtecknare, band annat för tisdkriften La Nouvelle Lune, där han själv med tiden blev redaktör.

Redan innan hans bilder bilvit rörliga verkar Cohl ha dragits till det absurdistiska, han var delaktig i konstnärsrörelsen Les Arts Incohérents, som liksom namnet antyder, strävade mot exprimentella och absurda uttryck.

Samma tendens märks i hans filmer, där den kanske mest välkända är hans tidiga verk Fantasmagorie, från 1908. Cohl struntar i det raka berättandet och ägnar sig istället åt själva bilden, där bisarra händelser drivs av de visuella effekterna.

Namnet Fantasmagorie, som kan översättas med “drömbild” syftar förmodligen på de bildspel som projicerades till allmänhetens förnöjelse från slutet av 1700-talet i Europa, innan filmprojektorn slog ut dem.

En animation i liknande stil är Hasher’s Delirium, en liten film om absinth och andra rusmedels förljder. Liksom Fantasmagorie består filmen av teckningar som fotograferats av och projicerats som negativ, så att det vita papperet blir en svart yta.

Ordet “hasher” finns inte i Oxford English Dictionary, men betydelsen kanske går att gissa. Hash har brukats i Europa sen 1800-talet. Baudelaire, Victor Hugo och andra franska intellektuella ingick i gruppen Club des Hachinis där cannabis enligt Nationalencyklopedin ingick “som ett av flera medel i syfte att ifrågasätta den vedertagna verkligheten”. Något som Cohl förmodligen kände till.

Cohls stora produktion, där mycket gått förlorat innehåller titlar som A Vegeterian’s Dream och He Likes Things Upside Down. Allt är inte heller tecknat, den charmerande kortfilmen Mobilier Fidèle eller The Automatic Moving Company, visar att han hade öga även för vanlig films möjligheter.

Smidig flytthjälp.

Émile Cohl såg för övrigt McCays film Gertie the Dinosaur i New York och verkade gilla den.

Skräck med Méliès: Andar, skelett och trickfilm

georges melier Regissören Georges Méliès (1861-1938), är kanske mest känd för filmen Le voyage dans la lune, eller A Trip To The Moon, från 1902. Den har fått hjälp att överleva in i modern tid tack vare flera popkulturella referenser, som Smashing Pumpkins remake av den i musikvideon till Tonight, Tonight och att den syns i filmatiseringen av Jorden runt på 80 dagar från 1956. Hans månfilm brukar räknas som den första science fiction-filmen. Men Méliès verkade i fler genrer, han åstadkom också omkring 500 filmer, så han hade ju möjlighet att bredda sig.

En av de filmtyper som Méliès kan räknas som upphovsman till är skräck, hans korta filmsnuttar med dansande djävlar och svävande spöken påminner om hans egen bakgrund som trollkarl och illusionist. Méliès hade kanske på grund av sitt tidigare yrke förstått hur effektiva visuella trick kan vara. Medan de flesta av hans samtida kollegor filmade verkliga händelser eller möjligtvis korta, rakt berättade historier exprimenterade Méliès med att förlägga handligen framåt eller bakåt i tiden, han byggde upp genomarbetade kulisser och insåg tidigt att filmberättelser inte behöver utspela sig i realtid, utan kan skildra ett händelseförlopp längre än de minuter filmen varar.

Méliès var också först med många av de trickfilmstekniker, som sedan blivit allmänt spridda, däribland: stop motion-effekter, slow motion, dubbelexponering och time lapse. Faktiskt är några av hans tidiga filmer i färg, handkolorerade av hans hustru Jeanne d’Alcy.

Exempel på Georges Méliès sinne för mäktiga scenerier syns i Le Monstre, från 1903. Filmen är en variation på det klassiska temat om den levande människan som vill återuppväcka sin döda kärlek. Det går, som Orpheus eller Harry Potter kunnat intyga, sällan vägen:

Makaber dans i Egypten

En tydligare koppling till hans förflutna som magiker syns i Summoning the Spirits, Évocation spirite från 1899. Notera hur filmens trollkarl (som ser ut att vara spelad av Méliès själv)visar att han inte gömt undan något innan han påkallar andarna.

Andevärlden hälsar på

Majoriteten av Méliès enorma produktion har gått förlorad, men så sent som 2005 upptäcktes en låda med filmer av honom, så kanske kan fler dyka upp. Det skulle vara roligt.

Veckans filmis: Sergei och hans tankar

Sergei Eisenstein (1898-1948) närmade sig filmen som teoretiker. Han började med teater när han som några-och-tjugoåring stridit klart för bolsjevikerna i revolutionen, och bosatt sig i Moskva. Han blev bland annat känd för sina scenbyggen, säkert mycket tack vare att han före kriget studerade till arkitekt, samma bana som sin far.

Eisenstein lockades som tjugofemåring av filmen och han författade en filmteoretisk skrift som handlade om filmens klipp. Han var inte ensam i sina tankar, bland annat hade regissören Dziga Vertov talat om hur filmen kunde upphöja åskådarens medvetande, vilket säkert påverkat Eisenstein (Dziga Vertov, som var några år äldre än Eisenstein, hjälpte bland annat till vid hans första film, Wiseman, från 1925).

Eisenstein var även intresserad av Japan och studerade japanska, så man kan också tänka sig att han kommit i kontakt med orientalisten Ernest Fenollosas skrifter (till exempel The Chinese Character as a Medium for Poetry som publicerades 1920 och kom i nyutgåva häromåret). Fenollosa drev under hela sitt liv idén om att de japanska (och kinesiska) skrifttecknen inte bara användes språkligt, utan även var bilder med djupa betydelser, och att en japansk (eller kinesisk) text fick helt nya nivåer av betydelse om man såg dem som sammanfogade bilder. (Fenollosa hade visserligen fel, men tanken var intressant och ledde bland annat till några av de bästa översättningarna av klassisk kinesisk poesi, utförda av Ezra Pound, som, liksom Fenollosa, inte behärskade ett ord kinesiska; men detta är ett sidospår.) Eisensteins skrift hette The Montage of Attractions.

För eftervärlden har Eisenstein blivit känd för just denna tanke: montage. Film ligger, enligt Eisenstein, närmare språket än bildkonsten. Till skillnad från en stillbild är nämligen filmen ett temporalt medium (det utspelar sig i tid), och till skillnad från musik så förmedlar filmen konkret mening. Men språket förmedlar inte bara mening, den skapar också betydelse. I kombinationen av ord skapas nya betydelser som är större än ordet själv. På samma sätt ansåg Eisenstein filmen fungera. Filmens klipp fungerar som ord och när de monteras ihop uppstår en ny betydelse som betyder mer än det enskilda klippet: ett montage är skapat.

Eisensteins teoretiska gärning bestod i hans teorier om de olika formerna av montage. Klipp kan sammanfogas på alla håll och kanter, de kan växla snabbt, de kan växla långsamt, och de kan förmedla olika associativa betydelser. Men det främsta montaget (ja, vissa montage var bättre än andra) var det där två klipp inte bara skapar associationer utan också tillsammans skapar en ny betydelse, i vad Eisenstein kallade för det intellektuella montaget. Detta var en politisk tanke då den motsvarar det dialektiska tänkandet – ni vet, tes, antites och syntes – som var på populär i Soviet på den här tiden.

Montageteorin präglade hela Eisensteins filmarskap, och han regisserade ett dussintal filmer och skrev en stor mängd teoretiska verk. Ett lämpligt sätt att avsluta en sådan här post vore att visa exempel på olika former av montage, men efter så mycket teoretiserande riskerar den redan att bli alltför tråkig, så istället så har jag valt att visa ett klipp med clowner.

(Det är Eisenstein själv som bugar sig i början på filmen)

Och just det, Eisenstein levde också ett ganska intressant liv (som man kan läsa mer om på Wikipedia), och han hade idag den 11/2 varit över 113 år gammal, om han inte hade dött för exakt 63 år sedan. Till hans mest berömda filmer hör Strejken (1925), och Oktober (1927), och naturligtvis Pansarkryssaren Potemkin som du kan läsa om i en tidigare post här på Stumfilmsbloggen.

Dagens filmis: Buster Keaton, slapstick med stenansikte

Joseph Francis “Buster” Keaton (1895 -1966) stod först på scen som barn, i sina föräldrars vaudeville-show. Som “The Little Boy Who Can’t Be Damaged” spelade han mot sin far, den alkoholiserade Frank Keaton, som straffade honom för hans spelade olydighet genom att kasta honom mot olika delar av sceneriet. Enormt roligt på tiden innan actionfilmen. Enligt egen utsago var det då som Buster lärde sig att falla oskadd och la sig till med sitt sorgset uttryckslösa “stenansikte”. Utan att vara alltför djuplodande kan man konstatera att aggressiva fyllon som slåss också är ett återkommande inslag i de filmer som Buster Keaton senare i livet regisserade.

Buster Keaton gör halsbrytande saker med en motorcykel i filmen Sherlock Junior

För egen del kom Buster Keaton under perioder i sitt liv vara gravt alkoholiserad, kanske en bidragande faktor till att hans första äktenskap tog slut, med bitter vårdnandstvist som följd, och att hans andra började.

Hur som helst: De 20- minuterskomedier (two-reelers) och entimmes långfilmer som Buster Keaton spelade i och regisserade har ofta utrustats med en rejäl portion av dåtidens fräsigaste specialeffekter: i Three Ages rider Buster runt på huvudet av en dipolodocus, i andra filmer faller hela sidan av ett hus över vår hjälte som klarar sig genom att stå just där fönsteröppningen faller, i sin kanske mest kända film: The General ,1926 (på svenska: Så går det till i krig) tillbringar Buster Keatons roll, sydstataren Johnny Gray, en stor del av filmen klättrandes över ett framångande tåg. Med sina akrobatkunskaper från vaudeville-tiden genomförde Buster Keaton alla sina stunttrick själv.

Ändå är det inte galna stuntsen som stannar kvar längst. Buster Keaton tenderar att spela rollen av underdog, den ärlige, men fattige som måste konkurrera med odrägliga sprättar om flickan han uppvaktar, soldaten på den förlorande sidan, eller den aspirerande yrkesmannen som hela tiden råkar ut för missöden. Den klassiska slapstick-humorn, som många förknippar med just honom och kollegan Charlie Chaplin, får en allvarlig ton av hans stillsamma, nästan orörliga mimik. Sen hjälper det kanske att han, för att citera en av stumfilmsbloggens vänner “ju är sjukt snygg”. Så schas i väg och förälska er i Buster Keatons sorgsna blick!

Fascinerande fakta: Buster Keatons lillebror hette Harry, uppkallad efter familjens goda vän Harry Houdini, som också spelade i vaudevilleshowen.

Bra inkörsport: Sherlock Junior, 1924 (på svenska: Fart, flickor och faror) , biografmaskinist med deckardrömmar rentvår sig från sin blivande svärfars anklagelser genom utomkroppsliga upplevelser och guideboken “How to be a Detective”.

/Ada