Etikettarkiv: 1918

Tarzan of The Apes: Klassisk historia bland trädtopparna

filmaffisch för Tarzan of The Apes 1918Sex år efter att Edgar Rice Burroughs (1875 -1950) första roman om djungelpojken Tarzan publicerats hade filmen Tarzan of the Apes premiär. Den är regisserad av Scott Sidney (1872 – 1928) med Elmo Lincoln och Enid Markey i rollerna som Tarzan och Jane.

Filmen följer den övergivne Tarzan från barndomen bland aporna till dess att han blivit vuxen för första gången möter sin Jane – en vid det här laget välkänd historia.

När en ser film från den gamla onda tiden får en, som Stumfilmsbloggen ofta reflekterat över, bevittna en hel del inslag som numera känns ohärliga. FIlmer är barn av sin tid och sitt samhälle. Att filmer från det segregerade 1920-talets USA ger uttryck för en rasistisk världsbild är kanske ingen överraskning. Sidneys Tarzan-filmatisering dras – bland annat – med problemet angående hur de få svarta rollerna skildras. De flesta syns som namnlösa, bastkjolsklädda statisister i djungeln.

Själva filmen är en ganska rak berättelse, utan några överraskningar för den som är det minsta bekant med Tarzan-historien. Ett plus är de fina naturklippen på djur från jordens alla hörn. Tolkningen av den lokala faunan har varit frikostig. Både de riktiga chimpanserna och de skådespelare i apdräkt som spelar mot Tarzan är också festliga att se. I övrigt är det svårt att uppleva Tarzan of The Apes som något annat än ett tidsdokument.

Fascinerande fakta: En annan skådespelare, svenskättlingen Stellan Windrow (anglifiering av det tjusiga namnet Vindruva), påbörjade inspelningar i rollen som Tarzan, men avbröt jobbet för att ta värvning i första världskriget. Eftersom Windrow var mer atletisk än sin ersättare Sidney har scenerna där han svingar sig mellan träden behållits även i den färdiga filmen. 

Och… under 2016 har ju en annan svensk skådis, Alexander Skarsgård, gjort en barbröstad insats som Burroughs djungelpojke. Cirkeln är sluten.

Stumfilmsbloggen associerar till en nutida Tarzanättling. Humorgänget Klungans Mikal som drömmer om att bli uppfostrad av djur. Hans monolog om sin längtan tillbaka till Naturen och ett ädlare, enklare liv hos djuren fångar Burroughs tanke – och dess omöjlighet. Se och lär: