Flickan med svavelstickorna i stumfilmstappning

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd.

Så slutar Den lilla flickan med svavelstickorna, HC Andersens världskända saga som publicerades 1845. Sedan dess har den dramatiserats och filmatiserats otaliga gånger, bland annat i flera japanska anime-tappningar. Redan 1902 kom en filmatisering: den drygt tre minuter långa The Little Match Seller. Men stumfilmserans mest kända filmversion av berättelsen kom 1928 när La petite marchande d’allumettes / The Little Match Girl hade premiär. 

Filmaffisch för The little match girl 1928

För manus stod Jean Renoir (1894–1979) (ja, han gjorde en massa ljudfilm sen – men det vet ju alla redan). I Renoirs version är den fattiga försäljaren i tonåren, snarare än att vara ett helt litet barn, men tittar likväl längtansfullt in mot en skyltfönstret på en leksaksbutik. Den cirka halvtimmeslånga filen följer till att börja med HC Andersens berättelse ganska rakt av. Filmens arma huvudperson, som här fått namnet Karen och spelas av Renoirs hustru Catherine Hessling (1900–1979) möter ingen omtanke från de förbipasserande nyårsfirarna. När hon stryker eld på några av sina tändstickor ser hon i en drömsyn en julgran med brinnande ljus. Hon stryker eld på några till och… ja ni kan historien. 

Men, när Karen fryser ihjäl i snödrivan har bara halva filmen gått. Sen väntar lika lång bit till av fantasifulla drömsyner, när hon plötsligt befinner sig inne i leksaksaffären där dockorna och nallarna fått liv och en stilig ung älskare gör entré. I den senare hälften inbillar sig i alla fall undertecknad att Renoirs konstnärsarv gör sig påmint (han var son till Auguste Renoir). Det hela är väldigt visuellt genomtänkt, får man som tittare inte ut något annat av filmen så är den andra hälftens drömbilder värda att se för sin egen uppfinningsrikedoms skull.

Stumfilmsbloggen tänker på den imponerande dubbelexponeringen i filmens senare del och på att temat om fattigdom och utsatthet är svårt att inte bli berörd av. För även om just svavelsticke-försäljare inte är en vanlig syn på våra gator finns uppenbarligen fattigdomen kvar. Efter avslutad tittning kan man lämpligtvis skänka en slant till Stadsmissionen eller annan lämplig organisation, om inte annat så för att hedra Renoirs verk. 

Hydra’s dream lyfter En kvinnas martyrium till vår tid

Danmarks kanske störste filmregissörs kanske mest kända film är En kvinnas martyrium (“La passion de Jeanne d’Arc”) från 1928: En märklig och rörande berättelse som länge troddes vara försvunnen. Bara grovt censurerade kopior hade bevarats till eftervärlden, tills en fullständig version återfanns på ett mentalsjukhus i Oslo på 1980-talet.

Klipp ur En kvinnas martyrium, med annan musik.

Genom en kamera som i sin ihållande närbild tvingar tittaren inpå sin huvudperson berättar Carl Theodor Dreyer historien om Jeanne d’Arcs sista tid i livet. Filmen är renskalad, med avskalade miljöer och skådespelare som är helt osminkade – den karakteristiska stumfilmslooken med förstärkta ögon och läppar är långt ifrån Dreyers skarpa bilder. Varje vårta på domstolens ansikten, varje plågad blick från Jeanne visas upp så ingående och fokuserat att det som publik är svårt att värja sig. Maria Falconettis känsliga tolkning av den tonåriga fången blev hennes enda filmroll och räknas som ett av stumfilmserans viktigaste skådespelarinsatser.

En kvinnas martyrium visades som sista film i Cinematekets serie Sounds of Silence, där klassiska stumfilmer matchats med band som komponerat ny musik åt dem. Hydra’s Dream, med Matti Bye och Anna von Hausswolff stod för musiken till Dreyers verk – ett verk som ekar av stress och andetag, rassel av metall, dunsar och jämmer. Då och då under konserten sneglade undertecknad mot musikerna och tänkte: “Hur gör de det där ljudet?”. Men större delen av tiden gjorde kombinationen av musiken och filmen att inga tankar på hur fick plats.

Stumfilmsbloggen har sagt det (nåja, skrivit det) förut, men påpekar än en gång: Stumfilmseran var inte tyst. Filmerna var tänkta att framföras till musik, låtarna och bilderna utgjorde en helhet, som, när en bara ser den ena halvan, tappar mycket av sitt uttryck. Den här visningen, liksom de andra i serien, ger tidiga filmer en chans att nå oss moderna tittare på det sätt de var tänkta, inte som historiska dokument.

Stumfilmsbloggen hoppas på någon typ av fortsättning, fler borde få chansen att uppleva Sounds of Silence.