Etikettarkiv: Abel Gance

J’accuse: Abel Gance visar krigets fasor

Anslaget om inkallelse till krigstjänstgöring kommer till den idylliska franska byn och byborna flockas under vajande sepiatonade trikolorer. Men snart förbyts den ljusa scenen i en makaber dans, där en ring av skelett skuttar omkring ett sprattlande benrangel. Så visar den franske regissören Abel Gance (1889-1981) krigets sanna natur, i sitt mastodontverk J’accuse från 1919.

“År 1919” tänker kanske en och annan uppmärksam läsare. “Då var ju första världskriget knappt slut”. Precis. Gance hade själv tjänstgjort i kriget, inom franska arméen kinematografiska sektion. Det innebar att han både bidrog till att filma dokumentärt material, som han sedan använde i sin spelfilm J’accuse och att han passade på att använda sig av ett stort antal av arméns soldater som statister i en av filmens starkaste scener.

J’accuse är uppbyggd kring ett triangeldrama, poeten Jean Diaz älskar den unga Edith, som är gift med den våldsamme suputen François Laurin. På olika sätt drabbas de tre av kriget, männen hamnar i skyttegravarna, Edith lider som civil i under tyska framryckningar. Krigets framfart får också de två männen att i härlig förbrödring enas i sin kärlek till samma kvinna. Att François Laurin har misshandlat sin hustru verkar i filmens dåtida tankevärld på det hela taget OK. Han älskar ju henne så mycket.

Men de tre huvudkaraktärerna och deras kärlekshistoria är bara en liten del av dramat. Deras historier löper parallelt med, och influeras av kriget. Gance ger oss verlighetstrogna scener ur lidandet, sorgen och vansinnet som kommer i den väpnade konfliktens spår. Dessa varvas med metaforer, som de dansande skeletten eller mellantexter med filmens titel “J’accuse” (Jag anklagar) i form av hopbundna människokroppar.

I filmens sista del tar krigets stumma massor själva plats i dramat. Jean Diaz återvänder efter svåra umbäranden till sin hemby som förlöpare till en enorm armé av stupade soldater. Scenen när de döda ligger utslängda över ett jättelikt slagfält spelade Abel Gance in med riktiga soldater som statister, medan han kriget ännu pågick. (Hans arbetsgivare inom armén visste förstås inte att spelfilmen han arbetade på hade ett starkt anti-krigsbudskap). Stapplande sig fram med släpande banadage marscherar de döda hem till de levande. De avldina soldaternas hemkomst skildras i dramatiska klipp mellan deras marsch och de förskräckta bybornas reaktioner, Den sortens snabba växlingar var på den tiden ännu ny.


De döda vaknar, men ärligt, försök se den på storskärm, mycket häftigare.

De dödas marsch får ännu en dimension i den verkliga – fruktansvärda – historien om första världskriget. Majoriteten av de soldater som fick agera statister till Gances film dödades vid fronten. På sätt och vis är det verkligen en armé av avlidna som vi tittare ser släpa sig fram över filmduken.