Etikettarkiv: Carl Theodor Dreyer

Hydra’s dream lyfter En kvinnas martyrium till vår tid

Danmarks kanske störste filmregissörs kanske mest kända film är En kvinnas martyrium (“La passion de Jeanne d’Arc”) från 1928: En märklig och rörande berättelse som länge troddes vara försvunnen. Bara grovt censurerade kopior hade bevarats till eftervärlden, tills en fullständig version återfanns på ett mentalsjukhus i Oslo på 1980-talet.

Klipp ur En kvinnas martyrium, med annan musik.

Genom en kamera som i sin ihållande närbild tvingar tittaren inpå sin huvudperson berättar Carl Theodor Dreyer historien om Jeanne d’Arcs sista tid i livet. Filmen är renskalad, med avskalade miljöer och skådespelare som är helt osminkade – den karakteristiska stumfilmslooken med förstärkta ögon och läppar är långt ifrån Dreyers skarpa bilder. Varje vårta på domstolens ansikten, varje plågad blick från Jeanne visas upp så ingående och fokuserat att det som publik är svårt att värja sig. Maria Falconettis känsliga tolkning av den tonåriga fången blev hennes enda filmroll och räknas som ett av stumfilmserans viktigaste skådespelarinsatser.

En kvinnas martyrium visades som sista film i Cinematekets serie Sounds of Silence, där klassiska stumfilmer matchats med band som komponerat ny musik åt dem. Hydra’s Dream, med Matti Bye och Anna von Hausswolff stod för musiken till Dreyers verk – ett verk som ekar av stress och andetag, rassel av metall, dunsar och jämmer. Då och då under konserten sneglade undertecknad mot musikerna och tänkte: “Hur gör de det där ljudet?”. Men större delen av tiden gjorde kombinationen av musiken och filmen att inga tankar på hur fick plats.

Stumfilmsbloggen har sagt det (nåja, skrivit det) förut, men påpekar än en gång: Stumfilmseran var inte tyst. Filmerna var tänkta att framföras till musik, låtarna och bilderna utgjorde en helhet, som, när en bara ser den ena halvan, tappar mycket av sitt uttryck. Den här visningen, liksom de andra i serien, ger tidiga filmer en chans att nå oss moderna tittare på det sätt de var tänkta, inte som historiska dokument.

Stumfilmsbloggen hoppas på någon typ av fortsättning, fler borde få chansen att uppleva Sounds of Silence.

Blad ur Satans bok: Sympati för djävulen

För den som accepterar tanken på en gud som är både allsmäktig och god uppstår ett problem: Varför drabbas hyggliga personer av gräsligheter? Teodicéproblemet kan man också kalla det. Konstnärer i den kristna kultursfären har försökt att förklara hur världen kan vara ordnad så. En del av förklaringen brukar vara Satan, som är skyldig till världens djävligheter och människans inneboende ondska. Men eftersom Gud ju är allsmäktig måste han ha givit även de onda makterna mandat att göra det de gör bäst.

I den här paradoxen tar Blad ur Satans bok ( orginaltitel: Blade av Satanas Bog), från 1921, sitt avstamp. Regissören, en av Danmarks mest kända någonsin, Carl Theodor Dreyer (1889–1968) kom från ett djupt troende hem. Han växte, liksom kollegan Mauritz Stiller, upp i en adoptivfamilj. I Dreyers fall berodde det på att han fötts av en ogift kvinna och lämnats bort först till ett barnhem och därefter som tvååring till ett par. Hans egen barndom illustrerar att den som råkar illa ut inte behöver ha gjort något för att förtjäna det. Blad ur Satans bok förklarar hur djävulen lockar människor till den onda sidan, men, inte helt utan lite hjälp på traven.

Filmen inleds med att Satan fördrivs ur Himlen och förbannas av Gud. Staffet blir att han måste locka människorna till att begå onda handlingar, för varje själ han lockar till den mörka sidan förlängs hans straff med 100 år, för varje rättrådig själ som inte låter sig korrumperas blir straffet förkortat med 1000 år. Och människorna visar sig inte vara särskilt svårflörtade, från Jesu död till Finska inbördeskriget nästan 2000 år senare har djävulen gott om tid kvar att avtjäna sitt straff på.

Förmodligen är det inte Dreyers avsikt, men den enda roll som har något slags djup blir Satan själv, i Helge Nissens (1871–1926) dramatiska gestalt med sotade ögon och tjusiga frisyrer. Människorna omkring honom byts ut genom tidseopokerna, men typerna känns igen. De onda, fula och fega mot de goda, vackra och rättrådiga. Ingen kan bli förvånad över att Judas, som till skillnad från de övriga apostlarna inte ser ut som en mysfarbror eller en ung Prins Valiant, är den som kommer att sälja sin mästares liv till romarna. Skådespeleriet är dessutom så teatralt att även en stumfilmsentusiast får lust att hämta skämskudden.


Förräderi i vardande

Filmtekniskt är Blad ur Satans bok snygg, med påkostade historiska miljöer. Ett ovanligt grepp är att bilden ofta fokuserar på en enda del av duken, medan resten av bilden tonas ut i svart. På så sätt liknar själva filmen ett ögas blick, där det som vi tittar på direkt är det vi ser, medan omgivningen tonas bort. Dreyers användande av detta grepp känns dock som en pekpinne ( “Här, titta här”), ungefär lika subtil som hans indelning av människor i goda och onda. Tittaren är inte betrodd att undersöka det som finns i mörkret utanför det regissören vill visa.