Etikettarkiv: dokumentär

Cinemateket inleder med restaurerad Häxan

Filmaffisch för Häxan från 1922En av den skandinaviska stumfilmserans kultklassiker är först ut när Cinemakeket i Stockholm inleder vårens säsong. 10 januari visas Benjamin Christensens (1879–1959) Häxan, som restaurerats med ursprunglig kolorering för att vara så lik premiärversionen som möjligt. Visningen ackompanjeras av de altid lika hörvärda musikerna i Matti Bye ensemble.

Även om det är för sina skräckscener, där bland annat regissören själv uppträder som Djävulen, som Häxan blivit känd är den inte en renodlad skräckfilm. Christensen gav filmen undertiteln “ett kulturhistoriskt föredrag” – och filmen efterliknar i mångt och mycket just ett föredrag, med målet att förstå hur häxprocesserna kunde ske.

Så här skrev Stumfilmsbloggen om filmen i en längre recension: ” Även om specialeffekterna är spektakulära, och den mörka, färgade scenbilden intressant, är ett av de starkaste intrycken från Häxan Christensens försök att förstå häxjakten. Han antar den moderna människans förklaringar, om vetenskap och psykiska sjukdomar. Men numera är 1920-talet inte längre den moderna tiden. För en nutida tittare skaver förklaringen om att de som en gång ansåg sig besatta av djävulen själv, egentligen skulle höra hemma i diagnosen hysterika. Kanske handlar skavandet om att besatthet och hysteri finns kvar under andra namn även i vår moderna kultur. Och ännu är är den inget som helt går att bota. Häxan pekar i sin undervisande ton på hur alla tiders sanningar ändrar utseende i det historiska perspektivet”.

The Epic of Everst: De klättrade mot katastrofen

År 1953 lyckades en expedition för första gången nå Mount Everests topp. Britten Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay lyckades med det som så många andra inte klarat, att nå toppen och ta sig ner igen levande. Nästan 30 år tidigare hade en annan expedition från England gett sig på att bestiga världens högsta berg. Försöket från år 1924, lett av major Edward Norton kom att bli betydligt bättre dokumentererat än många av de andra: Expeditionsmedlemmen John Noel (1890–1989) medförde en filmkamera för att spela in det som skulle bli dokumentären The Epic of Everst. Upplägget hade han fått inspiration till från en annan brittisk expedition: Scotts katastrofala försök att nå Sydpolen, som till stor del filmades av den medföljande fotografen Herbert Ponting och resulterade i filmen The Great White Silence.

Liksom Pontings polardokumentär har BFI, det brittiska filminstitutet, släppt The Epic of Everest i en fin nyrestaurerad utgåva. Båda filmerna har också försetts med nyskriven musik av Simon Fisher Turner, märkliga, suggestiva soundtrack som verkar inspirerade av de karga landskapen i bild.

Frågan är om en dokumentärfilm som är närmare 100 år kan förlora på avslöjanden om vad som hände, men för säkerhets skull: SPOILER-VARNING för resten av texten. Det finns nämligen flera likheter mellan The Epic of Everst och The Great White Silence: båda dokumenterar projekt som skulle sluta i tragedier: Scott och hans fyra mannar dukade under på vägen tillbaka från Sydpolen, Edward Nortons expedition ledde till döden för två av medlemmarna: George Mallory och Andrew Irvine, 38 och 22 år gamla.

De två männen gjorde ett försök att nå toppen, tredje försöket efter två misslyckade vändor med olika uppsättningar av expeditionsmedlemmar. Ett dygn efter att de lämnat det gemensamma lägret satte de två upp ett sista läger, dagen efter påbörjade de sista etappens klättring mot Everests översta topp. De återvände aldrig. Än idag debatterar folk som är insatta i händelserna om de kunde ha nått toppen och dött på vägen tillbaka, eller om de aldrig kom fram.

Noel, som stannat i ett läger längre ner längs vägen kan bara filma hur gruppen där Mallory och Irvine ingick gör sig redo att bege sig av. I en mellantext får publiken veta att de två ska försöka nå målet med hjälp av en teknisk innovation – syrgas: “The summit being now unattainable without the aid of science, Mallory and Irvine took up the fight with the artificial breathing of oxygen gas”. Texten åtföljs av soundtracket som lägger till ljudet av tunga inandningar, ett ljudlandskap som bidrar till en känsla av att vara instängd i en dykarklocka. Katastrofen väntar runt hörnet.

I mellantexter beskriver Noel hur en av de klättare som följt Mallory och Irvine till det sista gemensamma lägret ser dem för sista gången: “Still climbing – and then – – no more”. När Noel packar ner sin filmkamera för att resa hem vet ingen av expeditionens medlemmar vad som hänt, även om det är tydligt att de två omkommit under klättringen. 75 år senare, år 1999 återfanns George Mallorys kropp. Kanske kommer även kvarlevorna av hans kamrat att återfinnas någon gång, kylan på Mount Everest konserverar rätt väl.

The Epic of Everest är en film som blir mer fängslande som en pusselbit i mysteriet om Mallory och Irvine, men den är sevärd bara i sig själv också. Sekvenserna från expeditionernas vistelse i Tibet har visserligen en smak av kolonialism, men ändå: Fantastiska bilder från hur människorna runt det mäktiga berget lever, klär sig och existerar. Det är nästan så man önskar att gänget från expeditionen lyssnat på lokalbefolkningens råd om att Mount Everest inte kan bestigas. Då hade de kunnat återvända i livet, men filmen hade förstås inte blivit lika bra.

The Great White Silence: De mötte döden på isen

En av de personer i världshistorien som det varit synd om var polarutforskaren Robert Falcon Scott (1868-1912) (och hans expeditionsmedlemmar). Efter att under svåra strapatser nått Sydpolen möttes de av den norske konkurrenten Roald Amundsens kvarlämnade tält med Norges flagga hissad. (Amundsen var ganska snäll och lämnade även kvar lite proviant). Ett foto finns bevarat, där expeditionen med frotskadade ansikten dystert poserar framför norrmänens kvarlämnade saker.

När fotot tas, den 17 januari 1912 har expeditionens fem medlemmar inte ens två månader kvar i livet. Scotts sista dagboksanteckning är daterad den 29:e mars, troligtvis dog han strax efter att han skrivit den. Hade de illa medtagna männen haft bättre tur med vädret hade de kanske lyckats ta sig till sin depå, som låg knappt två mil ifrån deras sista läger. Möjligtvis hade de då klarat sig till dess att den räddningsexpedition som skickades ut från baslägret nådde fram. Istället fick deras kamrater, när de nådde expeditonens tält, bygga ett röse över deras sista viloplats.

Scotts sista anteckning vittnar om att han visste hur saker skulle sluta, och att han inte längre skriver en privat dagbok, utan en vädjan att läsas av den som hittar honom: Every day we have been ready to start for our depot 11 miles away, but outside the door of the tent it remains a scene of whirling drift. I do not think we can hope for any better things now. We shall stick it out to the end, but we are getting weaker, of course, and the end cannot be far. It seems a pity but I do not think I can write more. R. Scott. For God’s sake look after our people. (Källa: Scott’s last Expedition, citerad på Wikipedia).


Trailer för The Great White Silence

Trots att polarexpeditoner av den typen som Scott ägnade sig åt kan kännas uråldriga idag finns faktiskt film bevarad från färden. Med på expeditonens fartyg Terra Nova fanns filmaren Herbert Ponting(1870- 1935) som dokumenterade stora delar av resan och levde som en av expeditionens medlemmar i baslägret där Scott förberedde sin sista etapp. Efter att ha återkommit till England satte Ponting samman sina filmsekvenser, målningar och stillbilder från resan till filmen: The Great White Silence, som hade premiär 12 år efter att han återvänt från den arktiska katastrofen. Senare klippte Ponting även ihop materialet till en ljudfilm: 90° South, med musik och kommentatorsspår.

The Great White Silence har nu restaurerats av det brittiska filminsitutet och givits ut i en fin DVD- och blu ray-utgåva med extramaterial och faktahäften om resan och filmen. Den 108 minuter långa polarskildringen har även fått ett nytt sound track: suggestiva instrumentala slingor signerade Simon Fischer Turner.

I sin restaurerade version lyser fotot. Naturscenerna: flytande isberg, pingvinkolonier och enorma glaciärer avtecknar sig i monokrom majestät mot himlen. Ponting kommer nära de antarktiska djuren, som inte tidigare varit i kontakt med människor och därför inte är skygga.

Själva historien blir dock en aning märklig. Ponting visste ju hur det hela slutade när han klippte ihop sitt material. Ändå är tonen till långt in i filmen en glättig skildring av hur expeditionens besättning lever i sitt vinterläger. (The Great White Silence kan för övrigt vara den enda film undertecknad sett som innehåller färre kvinnor än sjömansorgien Master and Commander från 2003). Innan Scott gav sig av på sin sista etapp demonstrerade han och hans medresenerärer hur de skulle dra slädarna (Amundsen var smart och körde med hundspann, och slapp därmed uttröttade bestättningsmän), hur de skulle sätta upp sitt tält och tillaga sin mat på en hopfällbar kokare. Allt ger ett intryck av att vara välorganiserat. Ändå går det ju som bekant illa, men det är tydligt att Ponting vill ärerädda sin landsman och inte peka på några brister i planeringen. Förmodligen skulle Scott själv, som verkar lagt stor vikt vid sin nationella stolthet, uppskattat den gesten.

Häxan: Hysterikor och kvastskaft

Inkvistionens egen handbok, Malleus Maleficarum, eller Häxhammaren, ligger till grund för filmen Häxan från år 1922. En dansk-svensk samproduktion som med sin budget på närmare 2 miljoner kronor blev den dyraste stumfilmen att produceras i Skandinavien. Ekonomiskt blev den en flopp, censurerad i flera länder, men numera räknad som en kultklassiker. Dessutom har den gett namn åt independent-bolaget bakom lågbudgetskräckisen The Blair Witch Project: Haxan Films.

Regissören, tillika manusförfattaren, Benjamin Christensen (1879–1959) hade inhandlat ett exemplar av Häxhammaren som han hämtade inspiration till manuset från. Men även om de dansande djävlarna och kvastskaftsflygande häxorna ser hyfsat onda ut står inte filmen på inkvisitionens sida. Snarare vill Christensen visa hur den medeltida människans föreställningar såg ut, och hur tron på svartkonst gjorde idéer om häxeri trovärdiga.

I vissa avsnitt påminner Häxan om moderna tiders undervisningsfilm: här blandas rena faktadragningar med små dramatiseringar av häxprocesserna och fantasibilder från sataniska orgier på Blåkulla. Nästan lika pedagogiskt som diabilder och Pogo Pedagog.

Samma år som Häxan, kom Robert J. Flahertys film Nanook of the North, om “den orädda, glada och älskliga eskimån” Nanook, som räknas som en av världens tidigaste dokumentärfilmer. Med dagens ögon, där dokumentära filmer ofta innehåller tydligt dramatiserade inslag, känns Häxan närmare den nutida formen än Nanook. (Sanningshalten i Flahertys porträttering av inuiternas liv är en annan fråga).


Hela filmen, som mycket passande har beteckningen ”ett kulturhistoriskt föredrag”.

Även om specialeffekterna är spektakulära, och den mörka, färgade scenbilden intressant, är ett av de starkaste intrycken från Häxan Christensens försök att förstå häxjakten. Han antar den moderna människans förklaringar, om vetenskap och psykiska sjukdomar. Men numera är 1920-talet inte längre den moderna tiden. För en nutida tittare skaver förklaringen om att de som en gång ansåg sig besatta av djävulen själv, egentligen skulle höra hemma i diagnosen hysterika. Kanske handlar skavandet om att besatthet och hysteri finns kvar under andra namn även i vår moderna kultur. Och ännu är är den inget som helt går att bota. Häxan pekar i sin undervisande ton på hur alla tiders sanningar ändrar utseende i det historiska perspektivet.

Sen är skådespelarna Christensen värvat, bland annat för deras speciella utseenden, värda att titta på bara i sig.