Etikett: drama

Fadren: Se Strindberg som på hans egen tid

”Jag hade glömt att ett kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till mannen”. Så rasar herr Strindberg i sin bok Inferno från år 1897. Författaren har två kraschade äktenskap bakom sig, ägnar sin tid åt att utföra kemiska experiment på sitt hotellrum, övertygad om att han ska revolutionera hela den naturvetenskapliga världen och ser överallt tecken på att vara förföljd. Väderleken, höga ljud eller osmakligt placerade dass är alla del i konspirationen: ”Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa”.

För den som ser Strindbergs pjäs Fadren – som visserligen är 10 år äldre – med Inferno i minnet är det svårt att inte dra paralleller mellan pjäsförfattaren själv och huvudpersonen Ryttmästaren, som manipuleras till galenskap och slaganfall av sitt hushåll fullt av konspirerande kvinnor. Hans hustru, amma och svärmor går alla ihop för att få honom omyndigförklarad och kunna få makt över hans dotter. Ryttmästaren framstår som lite väl lätt att manipulera, han har i likhet med sin skapare inga problem att tro på det som är negativt för honom: I detta fall att han inte är sitt barns far.


Regissören Anna Hofmann-Uddgren som skådespelare, här i Den förgyllda lergöken, 1900. Foto med utgången upphovsrätt via Wikimedia CC.

Filmen om den paranoide ryttmästaren och hans intriganta hushåll hade premiär under Strindbergs sista levnadsår, år 1912. Enligt Rune Waldekranz i Filmens historia fick den store författaren se en privat visning av Fadren och var nöjd med resultatet. Skådespelarna i filmen kom också från Strindbergs egen teater, så han hade ju redan bidragit till castingen.

För regin av denna första filmatisering stod Anna Hofmann-Uddgren (1868 -1947), Sveriges första kvinnliga filmregissör, vars make, Gustaf Uddgren var en av August Strindbergs närmaste vänner. Författaren gav paret Uddgren tillåtelse att “kinematografera så mycket ni vill av min dramatik”, Innan Fadren släpptes hade Anna Hofmann-Uddgren redan anpassat Fröken Julie till vita duken – tyvärr finns idag endast Fadren bevarad.

Att just Fadren är den enda som återstår är extra synd med tanke på att Hofmann-Uddgren själv inte verkat särskilt nöjd med den. I en intervju i DN, återgiven i Filmens historia, säger hon: “Fadren däremot vart inte alls vad den kunde ha blivit, endast därför att teatersujetterna ansågo sig för ‘höga’ för att lyssna till vad filmregissören anhöll att de skulle göra”.

Hennes komentar visar att hon mycket väl förstod Fadrens svagheter. Filmatiseringen har ett tydligt fall av filmad teater-känsla, den mesta handlingen utspelar sig i ett och samma rum där skådespelarna kliver ut och in som på en scen. Det är inte dåligt, men väldigt, tja, teatralt.

Filmen är vacker i sekelskiftemiljö, uppbyggd utomhus vilket syns på skådespelarnas andedräkter. På sitt pluskonto innehåller den även en rafflande färd med häst och vagn. Den scenen är lite extra fin för att August Falck som spelar Ryttmästaren faktiskt verkar kunna köra och inte piskar pållen med tömmarna som nutida skådespelare alltför ofta gör när de i någon kostymfilm måste agera kusk.

Kanske Fadrens främsta förtjänst är just dess ålder, det är den enda Strinbergfilmatiseringen som både vi nutida tittare och August själv kan ta del av. Och det är ganska så fantastiskt i sig.

Faust: Gösta Ekman möter demoner

Få är tillfällena då Stumfilmsbloggen saknat en hemmabio mer än vid Faust-tittandet. Filmens absolut största behållning är det mäktiga bildspråket, där ljus och skugga kontrasterar mot varandra på ett renässasporträttsaktigt sätt. Dubbelexponering låter djävulen sväva över stadsvyer och breda hela sin mörka kappa över himlen, en scen som ger den inre gothen ståpäls.

Lite fakta: Faust kom 1926 och har den stilige Gösta Ekman (1890–1938) i huvudrollen. Filmen är regisserad av Friedrich Willhelm Murnau (1888–1931), som ofta skildrat människans mörkare sidor och drifter, antingen i form av hennes egna moraliska tillkortakommanden som i Phantom eller förkroppsligat av ett monster som i “Nosferatu”.


Hela Faust, tyvärr i rätt kass upplösning.

Murnaus Faust har undertiteln “en tysk folksaga”, en upplysning till tittaren om att han inte baserat sin film på Goethes bok med samma namn. Andra har dock inte hållit med och herr Goethe får credd som manusförfattare till filmen på IMDB. Fast, nog finns många drag av grymma sagor i filmen, Grimm-stämningen blir extra tydlig genom att historien utspelar sig under medeltiden. Grundhistorien i Faust är en klassisk moralisk diskussion om människans kapacitet att göra både gott och ont. En representant för det goda laget: en ängel, slår vad med det onda: satan, om människan Fausts själ. Mörkrets makter menar att de kan få över honom på sin sida, lyckas de ska de få ta kontroll över Jorden.

Temat är med andra ord de eviga frågorna: Hur fri är människan att välja onda eller goda laget? Vad får oss att, trots att vi oftast vill göra gott, begå gräsligheter mot vår nästa?

För att vinna vadet och därmed kontroll över mänskligheten tar demonen Mephisto, i Emil Jannings (1884-1950) gestaltning, en tripp ner till jorden och hem till alkemisten Faust. Denne är förtvivlad över att varken med bön eller vetenskap kunna stoppa pestepedimien som härjar runt om honom. Därför kallar han till sig mörkrets makter. Satans hantlangare erbjuder honom krafter att bota sjukdomen, under ett dygn får han deras magi till sitt förfogande. När tiden håller på att rinna ut frestar den lurige Mephisto den åldrade alkemisten med ett erbjudande han inte kan tacka nej till: att bli ung på nytt. Därmed förlänger han sitt avtal med demonen.

Som man kanske kan räkna ut blir den unge stilige Fasut inte en alltför trevlig person när han plöstligt har djävulsk makt att få alla sina önskningar uppfyllda. Mest illa ut råkar hans stackars flickvän Gretchen (som sannerligen måste stå under magiskt inflytande, det är svårt att förstå vad hon annars skulle se i Faust som dyker upp från ingenstans och tvångshånglar med henne).

Men unge Faust, liksom Anakin Skywalker i Darth Vaders skepnad, har fortfarande spår av godhet i sig. Filmens kanske största problem är dock lite detsamma som Star Wars-filmernas: I båda fallen verkar dessa ondingar blivit mer eller mindre lurade att gå över till den mörka sidan. Istället för att lockas dit av girighet eller maktbegär har de haft ädla syften: att rädda sin stad undan pesten eller sin fru undan en för tidig död. Därmed blir Faust-rollen i den här filmen en naiv yngling som inte inser vilken skada han gör, snarare än en människa i kamp med sina egna mörka önskemål. Mindre spännande dilemma, men fortfarande en spektakulär film med en sällsynt lurig ondskans tjänare. Emil Jannings kroppspråk och listiga smil räcker bara det för att göra den sevärd.

Kuriosa: Leni Riefenstahl provfilmade för rollen som Gretchen, men den gick till Camilla Horn (1903 -1996).

The Sheik: Skandalösa äventyr i öken

The Sheik från 1921 är nog det enda sammanhang där Stumfilmsbloggen sett en tropikhjälm användas utan ironi. Den bärs upp av den hundvalpsögda Agnes Ayres (1898 – 1940) i rollen som den engelska Lady Diana Mayo. Att hon presenterades som filmens stjärna när den hade premiär har de flesta glömt idag, The Sheik är filmen som blivit synonym med stumfilmsera-hunken Rudolph Valentino (1895-1926). Han spelar alltså titelns schejk, med stora gester och uppspärrade ögon.

Med nutida blick (och det är svårt att inte använda sig av den) blir helhetsintrycket av filmen en aning…eh, problematisk: Araberna spelas som trasklädda barbarer, kolonialsimen framstår som ganska mysig och kärlekshistorien innehåller sexuellt tvång och “nej betyder ja”-tänkande.


Första delen av The Sheik, hela filmen finns att se på Youtube.

Å andra sidan, filmen är ett barn av sin tid. Biskra i Algeriet, där The Sheik utspelar sig hade vid filmens premiär cirka 40 år kvar som fransk koloni. Säkert var staden ett spännande tillhåll för den som hade turen att tillhöra de europeiska nationerna. Eller som filmens mellantexter uttrycker det: “Biskra: Gateway to the desert, city of adventure”

Här tar filmen sin början, med att Lady Diana smyger sig in på stadens casino, som för kvällen är reserverat för lokalbefolkningen och schejk Ben Hassan. Detta bryr sig inte den engelska damen om med motiveringen att ingen “vilde” ska kunna stänga henne ute. Förklädd smyger hon sig in på casinot, blir avslöjad men räddad av den stilige schejken. När han får reda på att hon planerar att ge sig ut på en expedition i öknen bestämmer han sig för att kidnappa henne.

När Diana hålls fången hos schejken börjar filmens kärlekshistoria. I boken som är förlaga till filmen våldtar Ben Hassan henne, varpå hon blir förälskad (förlegad kvinnosyn som sagt. Eller vänta har inte just det här scenariot just visats i HBO-serien Game of Thrones?). Ska man försöka sig på en förklaring kanske sekelskiftets kvinnor förväntades vara så asexuella att alla typer av intimitet var tvungen att åtminstone verka påtvingad. I filmen har det sexulla våldet tonats ner, till att bara anas som ett hot. Schejk Ahmed Ben Hassan verkar däremot ganska nöjd med att ha den engelska ladyn som fånge. Och utan större förvarning verkar även hon börja gilla läget och sin fångvaktare.

The Sheik blev en stor ekonomisk framgång och ska enligt flera samtida beskrivningar främst tilltalat en kvinnlig publik. Och Rudolph Valentino har, trots sitt överspel och papperstunna roll, en utrstrålning som, fortfarande, osar virilitet. Eller som Rune Waldekranz i Filmens historia uttrycker saken, dansaren Valentino besatt – “en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Dessutom var temat om kärlek mellan två personer av olika etnicitet förstås skandalös i en tid när äktenskap mellan olika folkgrupper var förbjudet i USA.

Karin Ingmarsdotter: En kärlekshistoria i knätofs

Enligt Nationalecykelpedin var Dalarna det område i Sverige som längst behöll ålderdomliga seder och bruk. Ända in på 1900-talet bars folkdräkter, till annat än speciella tillfällen, där. (För övrigt är Dalarna ett av få områden där folkdräkterna, eller sockendräkterna, faktiskt har en lång historia, de flesta andra dräkter är nationalromantiska hopkok som inte ens har 100 år på nacken). Selma Lagerlöf, som skrev romanen Jerusalem och Victor Sjöström, som filmatiserade den i flera etapper, verkar båda ha funnit denna tyngd av traditioner spännande. I boken inser en av dalkullorna som flytttat österut att den muslimska lokalbefolkningens traditionella kläder har samma funktion som hembyggdens sockendräkter: att berätta var ägaren bor och vilken ställning han eller hon har i samhället. Förmodligen en sann iakttagelse.

I filmen Karin Ingmarsdotter från 1920, som Sjöström regisserade baserat på ett avsnitt ur första delen av Jerusalem, inleds berättelsen med en svepande blick över byn, där människorna som brukat jorden stannar till för att lyssna till klockrigningen, så som de gjort sen urminnes tider. Huvudpersonerna sover i snidade sängar med omhängen och äter sin mat ur kurbitsmålade kärl. Kvinnorna är klädda i förkläden och hätta, som Tora Teje (1893 -1970) titelns Karin Ingmarsdotter bär upp med stil. Männen bär väst, hatt och bedårande knäbyxor med tofsar. Helhetsintrycket blir en aning uniformt, och Stumfilmsbloggen kommer osökt att tänka på målnigen här nedan, där Gustav Vasa försöker övertyga dalkarlarna att stödja honom.

Enformigt mode på 1500-talet.

Kurbitsblommorna räckte dock inte för att göra samtida kritker glada, DN:s recensent uppskattade inte huvudrollsinnehaverskan och menade att: Här funnos så gott som inga nyanser i minspelet. Man fick från början intrycket av i grunden stelnad människosjäl och av den islossning, som dock skall komma, anade man mer av texten än av bilden. Hur mycket mer förmådde då icke Victor Sjöström som Stor-Ingmar och den helt unga pojken Bertil Malmstedt som Lill-Ingmar, ge trots små medel! De båda voro ypperliga bondtyper i sin fula, sävliga genompräktighet. (Tack till Svenska filminstitutets databas för citatet).

Och visst är det en ganska långsam och lågmäld historia som berättas, utan några större överraskningar. Historien bygger också på en av de mindre dramatiska sekvenserna i originalverket, (i en roman som innehåller kärlek, brutna löften, döda barn, skeppsbrott och religiös fanatism, så det är förstås relativt). Sedd med nutida ögon är den kanske lättare att njuta av, som en del av Victor Sjöströms utveckling som regissör och som en bild av 1800-talet från en tid som låg ganska nära. För den som lyckas få tag i ett exemplar av Karin Ingmarsdotter är ett tips att hålla lite koll på slutscenen, där en av huvudpersonerna gör oss medvetna om kamerans öga på ett sätt som känns synnerligen modernt. Metamedvetenhet fanns alltså redan på 1920-talet.

Ingmarsarvet: väckelse och specialeffekter

Gustaf Molanders (1888-1973), film Ingmarsarvet från 1925 innehåller två garanter för sevärdhet: Lars Hanson (1886-1965), i huvudrollen och Selma Lagerlöf som författare till originalverket. Filmen, som kom till efter att SF:s två stjärnregissörer Mauritz Stiller och Victor Sjöström begett sig till Hollywood, tog vid där Sjöström slutat. I två tidigare verk hade han filmatiserat de första delarna av romanserien Jerusalem: Karin Ingmarsdotter (1920) och Ingmarssönerna (1919) .

Ingmarsarvet berättar två historier, den ena om hur invånarna i en liten by dras in i en religiös sekt av predikanten Helgum (spelad av tyske Condrad Veidt som också spelade huvudrollen i The Man Who Laughs). Den om hur Ingmar Ingmarsson (Lars Hanson) som är ättling till byggdens familj av storbönder kämpar för att få tillbaka släktgården som inte längre tillhör honom.


Lars Hanson och den förtjusande Mona Mårtenson som paret Ingmar Ingmarsson och Gertrud Storm.

Som så ofta i Lagerlöfs historier tvingas Ingmar Ingmarsson till sist att välja mellan att göra det han önskar och det som är det rätta. Ett befriande drag i historien är att inget val kan sluta helt väl och ingen av karaktärerna är okomplicerad. Till och med den obehaglige predikanten har en bakgrund som gör honom förståelig. Han är dessutom utrustad med en sann övertygelse som gör honom svår att avvisa helt.

Ingmarsarvet visades nu i december på Cinemateket som en del av ett tema om Julius Jaenzon (1885 – 1961), filmfotografen vars hantverk lyser igenom hela filmen. I sina tidigare verk Herr Arnes pengar och Körkarlen har Jaenzons handlag med specialeffekter fått stort erkännande, och rättmätigt. Men Ingmarsarvets specialeffekter är ännu mer spektakulära. Filmens rutor är färgade, med ljusa toner under sommardagscener, medan nattscenerna går i mörkblått. När en fotogenlampa blåses ut går bilden från ljus till halvdunkel i samma andetag. I boken låter Selma Lagerlöf sina karaktärer jagas genom natten av en spökvagn eller den fruktansvärda bergshunden. Även filmen myllrar av väsen, som med dubbelexponeringens hjälp kan plåga Ingmars förkrossade fästmö och skrämma byns ungdomar till religiöst vanvett. De övernaturliga varelser som Jaenzon och Molander släpper loss över en stormig filmduk är – fortfarande – obehagliga på riktigt.

Men läskigast är förstås inte, i vare sig boken eller filmen, det som gömmer sig i skogarna om natten, utan det som människorna gör med och mot varandra. Också det fortfarande obehagligt på riktigt.