Etikettarkiv: en kvinnas martyrdom

Hydra’s dream lyfter En kvinnas martyrium till vår tid

Danmarks kanske störste filmregissörs kanske mest kända film är En kvinnas martyrium (“La passion de Jeanne d’Arc”) från 1928: En märklig och rörande berättelse som länge troddes vara försvunnen. Bara grovt censurerade kopior hade bevarats till eftervärlden, tills en fullständig version återfanns på ett mentalsjukhus i Oslo på 1980-talet.

Klipp ur En kvinnas martyrium, med annan musik.

Genom en kamera som i sin ihållande närbild tvingar tittaren inpå sin huvudperson berättar Carl Theodor Dreyer historien om Jeanne d’Arcs sista tid i livet. Filmen är renskalad, med avskalade miljöer och skådespelare som är helt osminkade – den karakteristiska stumfilmslooken med förstärkta ögon och läppar är långt ifrån Dreyers skarpa bilder. Varje vårta på domstolens ansikten, varje plågad blick från Jeanne visas upp så ingående och fokuserat att det som publik är svårt att värja sig. Maria Falconettis känsliga tolkning av den tonåriga fången blev hennes enda filmroll och räknas som ett av stumfilmserans viktigaste skådespelarinsatser.

En kvinnas martyrium visades som sista film i Cinematekets serie Sounds of Silence, där klassiska stumfilmer matchats med band som komponerat ny musik åt dem. Hydra’s Dream, med Matti Bye och Anna von Hausswolff stod för musiken till Dreyers verk – ett verk som ekar av stress och andetag, rassel av metall, dunsar och jämmer. Då och då under konserten sneglade undertecknad mot musikerna och tänkte: “Hur gör de det där ljudet?”. Men större delen av tiden gjorde kombinationen av musiken och filmen att inga tankar på hur fick plats.

Stumfilmsbloggen har sagt det (nåja, skrivit det) förut, men påpekar än en gång: Stumfilmseran var inte tyst. Filmerna var tänkta att framföras till musik, låtarna och bilderna utgjorde en helhet, som, när en bara ser den ena halvan, tappar mycket av sitt uttryck. Den här visningen, liksom de andra i serien, ger tidiga filmer en chans att nå oss moderna tittare på det sätt de var tänkta, inte som historiska dokument.

Stumfilmsbloggen hoppas på någon typ av fortsättning, fler borde få chansen att uppleva Sounds of Silence.