Fången på Karlstens fästning: På räddningsuppdrag med stil

georg af klercker

Georg af Klercker (1877-19511) är den mindre kände av den svenska stumfilmstidens tre stora regissörer (de mer kända och framgångsrika var förstås Victor Sjöström och Mauritz Stiller). Men i filmen Fången på Karlstens fästning gör han det han gör bäst: en rak och rafflande historia, något att skratta åt och ryckas med i Eller som en samida recensent uttryckte det hela i SVD: Filmen har emellertid sitt mycket stora intresse på grund af den briljanta regien. Regissören, löjtnant af Klercker, visar sig med denna film vara en kapacitet af rang.

Dessutom visar Fången på Karlstens fästning tydligt att tiden då alla vuxna med någon slags hyfs alltid bar hatt var en mycket fin tid.

Historien är rätt enkel, för att stjäla professor Plussmans ritningar till det revolutionerande sprängämne han uppfunnit (tänk på att filmen spelades in under första världskriget när nya automatiserade vapen i stor skala användes på europeisk mark och trasade sönder människor på nya, skrämmande sätt) klorofomerar hans konkurrent de Faber honom, men stöter på patrull i form av professorns dotter Mary. De Faber kidnappar Mary och professorn blir tvungen att tillsammans med Marys fästman – som han tidigare nekat tillåtelse till giftermål – försöka rädda henne.

Jakten rullar i höghjulade farmor-Anka-bilar och mahogny-båtar. Tips rings in till polisen via telefonkiosker När räddningspatrullen stannar längs med vägen för att fråga om vittnesmål lyfter både de och de tilltalade på sina huvudbonader. Det ser ut som att bilen med räddarna går i den hisnande hastigheten av 30 kilometer i timmen. Extra pluspoäng till de käcka fiskargossarna som rycker in för att hjälpa våra hjältar.

En annan fin sak med filmen är att den tillfångatagna Mary Plussman (Maja Cassel 1891-1953) är så totalt ovåpig. Hon använder både list och smidighet för att ta sig loss från sina kidnappare och framstår på det hela taget som den mest kompetenta i persongalleriet. Bra grej.

Stumfilmsbloggen läser: Georg af Klercker – åren i Göteborg

Inte lika erkänd som Stiller

georg af klercjer
Georg
eller Sjöström, med en filmproduktion som idag är svår att hitta på DVD, går det att känna en viss sympati-bitterhet med Georg af Klercker, (1877-1951). Hans eget liv påminner på många sätt om den tidiga filmens osannolika kast . (Det går i och för sig att säga om många andra av stumfilmserans stjärnor också. Livshistorier från tiden när människor även i väst blev föräldralösa, när oäkta barn lämnades bort och tuberkolosen hotade är ofta mer dramatiska än “nu har jag en livskris för att mitt jobb/ min partner – inte är tillräckligt stimulerande”-historier).

Den stilige löjtnant af Klercker blev sin adliga familjs svarta får efter att ha gjort en kvinna ur de lägre klasserna gravid, och i syfte att få behålla vårdnaden om barnet gift sig med henne. (Det första av hans tre äktenskap). Därmed hade han redan avvikit så mycket från sin utstakade bana att han lika gärna kunde göra allvar av sin dröm att bli skådespelare. Om hans väg från skådespelare till ateljéchef på Svenska Bio, berättas i Per Ewalds bok Georg af Klercker – åren i Göteborg. Som namnet antyder fokuserar boken på tiden i 1915 till 1917 då af Klercker var anställd som regissör på Hasselblads Fotografiska Aktiebolag i Göteborg.

Bokens första del består av foton från af Klerckers filminspelningar, från filmer som idag är svåra att få se, om de ens finns bevarade. Titlar som Svärmor på vift och Mellan liv och död ger dock en vink om tonen i de olika verken även för den som inte fått se dem.

Därefter får läsaren följa den store regissörens karriär, med utdrag ur samtida källor som tidningsartiklar och programblad från filmvisningarna. Författaren har också sökt upp af Klerckers änka, som säger sitt om makens förmodade konflikt med sina kollegor och konkurrenter på Svenska Bio: Stiller och Sjöström.

Tidningsartiklarna bjuder på flera förtjusande citat, som detta om Göteborgs filmiskhet: Löjtnant af Klercker uttryckte vidare sin belåtenhet med våra omgifningar. De vore ur filmsynpunkt alldeles förträffliga. (Ur: Göteborgs aftonblad årgång 1915, 3/7).

Ett annat klipp från samma tidning, året efter ger en bild av dåtidens kulturdebatt: Löjtnant af Klercker ställde sig välvilligt till vår dispositon och lät os som hastigast få en inblick i detta nya konsttempel (filmstudion), Mot uttrycket konsttempel finns det troligen en och annan som opponerar sig och anser att filmen icke tillhör konsten, men detta är orätt ty allt som göres konstnärligt är konst och filmskådespelarna ha större svårigheter att kämpa emot än talscenens män som ha det levande ordet till sin disposition. En klarsynt åsikt, med en fin meningsbyggnad.

Stumfilmsbloggen har förstås fått låna boken av sin vän Annika, som är en av löjtnant af Klerckers sentida släktingar. Tack.

I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

georg af klercjer
Georg

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

Annika
Annika

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada