Etikett: lillian gish

Broken Blossoms: Rännstenens ros

Broken Blossoms, 1919, är en sentimental film, med förutsägbar handling och tvångsmatnings-sensmoral. Men den har åtminstone två försonande drag: Lillian Gish (1893 -1993) och en fantastisk scenografi.

Filmen var ett försök av regissören D. W. Griffith (1875-1948) att rentvå sig från de anklagelser om rasism som hans tidigare verk, Birth of a Nation, där Ku Klux Klan spelade en avgörande roll, hade skapat. Och vilket sätt är bättre att profilera sig som icke-rasist än att regissera en film om kärlek över etniska gränser? Fast det är klart, att den unge kinesen Cheng Huan (filmen igenom endast omnämnd som The Yellow Man, den Gule Mannen) verkligen skulle kunna ha ett kärleksförhållande med den vita flickan Lucy, spelad av Lilian Gish, var förstås otänkbart på den gamla onda tiden. Istället blir det faktum att han inte någonsin agerar ut sin åtrå utan istället kysser hennes tröjärm och tillber henne på avstånd ett bevis på hans goda karaktär. Ur dagens synvinkel sett kan Lucy snarare anses olämplig som sexobjekt för att hon går till sängs kramandes en babydocka.


Hemma hos Lucy och hennes far. Det speciella sättet att skapa leendet på ska Lillian Gish själv improviserat fram, Griffith gillade gesten så mycket att hon fick använda den filmen igenom.

Filmens två huvudpersoner möts efter att Lucys far, pugilisten Battling Burrows, misshandlat henne. Lucy flyr sina tragiska hemförhållanden och faller avsimmad genom dörren till Cheng Huans lilla butik. Där sköter han om henne, köper leksaker och blommor åt henne och dyrkar henne på håll.

Griffith försöker onekligen skapa en sympatisk karaktär åt Cheng. Vi förstår att han en gång kommit till England för att upplysa de våldsamma västerlännigarna om Buddhas fredsbudskap, (I filmen illustreras detta med den gyllene regel som återfinns i de flesta av världsreligonerna: Det som är dig förhatligt, skall du icke göra mot din nästa). Trots att han lever i det ruffiga Limehouse hindrar han sina spelkumpaner från att slåss och är den ende som visar stackars Lucy lite välvilja. Filmen kom också i en tid när synen på Asien i allmänhet och Kina i synnerhet inte var vidare ljus: Boken The Yellow Peril, Gula Faran, om Kinas växande ekonomiska makt hade släppts nio år tidigare och var ett tecken i tiden. När det gamla kejsardömet föll och Kina öppnade sig mot omvärlden fruktade många i väst denna nya stormakt.

Trots det är Cheng en stereotyp, spelad av en vit skådespelare, något som för tankarna till vitas hånfulla iscensättande av svarta i “minstrel shows” och i tidiga filmer. Ett märkligt val eftersom andra kineser i filmen spelas av asiatiska statister. Cheng är onekligen godhjärtad, men också ständigt hukande, klädd i traditionella kinesiska kläder och beroende av opium. Även om Griffith försöker bryta mot den samtida bilden av kinesen som lömsk och opåltlig gör han inget försök att bryta mot den västerländska bilden av den östasiatiske mannen som mindre maskulin. Cheng blir förtvivlad över de råbarkade amerikanska sjömännnen han träffar i sitt hemland, handgemäng chockar honom. Till och med hans kärlek blir i någon mån stereotypt kvinnlig, så långt ifrån virilt “manligt” begär man kan komma.

Okej, de goda sidorna: Lillian Gish, som alltid känslig och rörande i sitt spel, lyckas här som 20-åring övertygande spela ett ungt misshandlat barn. Trots filmens känlsomässiga smetighet är det svårt att inte känna för hennes rörande lilla rollperson.

Den andra är miljöerna. Chengs butik med sidenlyktor, blomvaser och kinesiskt siden som vätter ut mot det ruffiga Limehouse. Här får vi tittare följa med till pubar, opiumhålor och boxningsklubbar och bekanta oss med deras luggslitna gäster. Eländet i denna London-slum, liksom de hyfsat endimensionella karaktärerna påminner en aning om Charles Dickens, som om han levat när filmen uppfunnits säkert hade kunnat uppskatta Broken Blossoms.

Filmen är baserad på en berättande dikt, The Chink and The Child, som ingår i Thomas Burkes diktsamling Limehouse Nights från 1917. Dess inledning tycks be om ursäkt för en del av dess plattityder, så med denna inlending i minnet kanske filmen lättare går ner: In our bald speech it must, unhappily, lose its essential fragrance, that quality that will lift an affair of squalor into the loftier spheres of passion and imagination, beauty and sorrow. It will sound unconvincing, a little . . . you know . . . the kind of thing that is best forgotten. Perhaps . . .

Popkulturell evolution: Från The Scarlet Letter till Easy A

Easy A (2010) är ingen stumfilm. Det är en high school-rulle om Olive som får rykte om sig att vara skolans slampa efter låtsats ha haft samlag med ett gäng osäkra killar som vill kunna skryta om att de fått ligga. För att bära sitt nyvunna rykte med stolthet hämtar Olive inspiration från filmen The Scarlet Letter, (1926) som klassen just fått se. Hon syr, liksom huvdupersonen i The Scarlet Letter, fast ett eldrött “A” på sina kläder.


Modern tonåring hämtar inspiration från 1926 och 1850

A:et står för “adultress”, äktenskapsbryterska, och är en del av straffet som Hester Prynne, hjältinnan i The Scarlet Letter, utsätts för av sina purtianska grannar efter att hon fött ett utomäktenskapligt barn. Föga anar dessa rättrådiga kristna att barnets far är deras egen präst, en av få sympatiska karaktärer i byn och i filmen spelad av den mycket stilige svenske skådespelaren Lars Hanson (1886-1965). En fördel med stumfilm är att det inte märks att han läser sina repliker på svenska, men titta noga på läpparna så syns det kanske.

Filmen bygger på Nathaniel Hawthornes bok med samma namn från 1850, och har filmatiserats i flera omgångar: Bland annat i en version från 1995 med Demi Moore och Gary Oldman som det syndande paret och i koreansk tappning från år 2004 regisserad av Hyuk Byun.

The Scarlett letter, 1926, är regisserad av Sveriges mest internationellt kände regissör, med undantag för en viss herr Bergman, Victor Sjöström (1879 -1960), som efter att ha gjort sig känd på hemmaplan med bland annat filmatisering av Selma Lagerlöfs Körkarlen gjorde karriär som regissör för amerikanska Metro-Goldwyn Meyer under namnet Seastrom. (Ingmar Bergman var för övrigt en stor beundrare av Victor Sjöström, han spelar huvudrollen som den åldrade läkaren i Bergmans Smultronstället).

I The Scarlet Letter spelar superstjärnan Lillian Gish (1893 -1993) huvudrollen Hester Prynne. Hennes docksöta, rörande rolltolkning kontrasterar rätt brutalt, för nu pratar vi ändå 20-talsfilm om puritanska nybyggare, med hur kvinnor som brutit mot sexuella tabun oftast porträtteras.


Hester Prynne räddas ur mobbens grepp av sin hemlige älskare

I sina modernare versioner kan Hester Prynne ses som en sexuellt frigjord förförerska, men i Sjöströms tolkning är hon, snarare än en sexsymbol, en människa som faller offer för omständigheter, men som trots det lyckas att själv göra det som är rätt. Och ingen i publiken, oavsett hur puritansk ens kvinnosyn kan tänkas vara, kan hålla på moralens väktare, de andra byborna, när de kommer i flock för att straffa henne.

På samma sätt sympatiserar nog många av de moderna tittarna med Olive, som ensam måste stå emot skolans flock av välanpassade, populära och fullkomligt odrägliga ungdomar: gäng som tagit på sig att agera som den sexuella moralens väktare och straffa de som avviker.

Referenser till The Scarlett letter dyker upp på flera håll i amerikansk populärkultur. Ett exempel från allas vår favorit-90-talsserie, Twin Peaks, är att Audrey kallar sig för just Hester Prynne, när hon försöker bluffa sig in i bordellen One Eyed Jack’s.

Även nu, drygt 160 år efter att The Scarlet Letter kom ut, fortsätter biopublik och läsare att heja på outsidern som vågar stå emot den skenheliga mobben. Tur är väl det.

/Ada