I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

georg af klercjer
Georg

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

Annika
Annika

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada

Gösta Berlings saga: skönheten i mörkret

“Hon stod tyst och betraktade uselheten framför sig, de röda svullna händerna, den utmärglade gestalten och det härliga huvudet, som ännu i förfall och vanvård strålade i vild skönhet”. Beskrivningen gäller Gösta Berling, så som majorskan på Ekeby träffar honom för första gången i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga från 1891. Just scenen ovan, där majorskan räddat Gösta Berling från att fullborda sitt självmord i en snödriva, är inte med i Mauritz Stillers (1883-1928) filmatisering från 1924. En av flera avvikelser från orginalboken, som bidrog till att Selma Lagerlöf var långt ifrån nöjd med hur Stiller handskats med hennes verk. Trots att hon på telefon gått med på att godkänna manuset och stå med i förtexterna blev hon inte glad över det färdiga resultatet när hon väl fick se det. Sedan tidigare var hon skeptisk till Stiller som regissör, eftersom hon tyckte att han ändrat för mycket i hennes En herrgårdsägen när han filmatiserade den under titeln Gunnar Hedes saga, 1923.

På en punkt stämmer filmen dock väl med beskrivingen ovan. Lars Hanson (1886-1965), som spelar Gösta Berling, är en sällsynt vacker skådespelare. Gösta Berlings saga var filmen som gav både honom och nykomligen Greta Garbo skjuts in till Hollywoodfilmen. Samtida recensenter instämmer i hans tjusighet, i termer som idag klingar en aning olämpliga skrev Stockholms Dagblad: Den rent maskulina skönheten, den virila trollkraften hos denne typiske svensk, i vars obehärskade temperament ofta snillets glans och förkrosselsens tårögda vekhet bryter fram som sol ur mörka moln, har Lars Hanson lyckats framställa på ett sätt, som ställer denna prestation högt även vid sidan av hans främsta scenskapelser(…). Den, som till äventyrs ännu skulle vilja förmena att film inte kan vara konst, blir här motståndslöst övertygad. DN instämmer: Han är tillräckligt vacker, tillräckligt manlig, tillräckligt intensiv. (Tack till svenska filminstitutets arkiv för recensionerna)


Gösta Berling och Elisabeth Dohna på slädfärd. Fascinerande fakta är att vargarna som jagar släden spelas av polishundar, men eftersom hundarna tyckte att det var skoj att springa efter släden viftade de på svansen och såg inte tillräckligt farliga ut. Filmteamet löste problemet genom att fästa vikter i deras svansar.

Men Gösta Berling som karaktär är mer än ett vackert ansikte. På engelska har filmen fått titeln The Atonement of Gösta Berling, alltså ungefär, Gösta Berlings botgöring, och på sätt och vis är det en passande titel. Trots att Selma inte uppskattade filmen har Stiller genom att lyfta ut en hel del av bihandlingarna och sidokarakaktärerna från boken lyckats göra Gösta Berlings egen utveckling mer central. Kvar står sagan om en människa som brottas med sin egen destruktivitet, en destruktivitet som blir hjälpt på traven av brännvin. Gösta Berling är inte så mycket ett offer för omständigheterna som en antihjälte i klorna på sina inre demoner.

Filmens hjältinna, den unga grevinnan Elisabeth Dohna, spelad av en 19-årig Greta Garbo (1905-1990) är också en av filmens behållningar. Med hennes (ja, det är en klyscha när man skriver följande om Garbo, men ändå) androgyna utseende och nyanserade skådespel blir Elisabeth Dohna inte lika mycket oskuldsfullt barn som i orginalberättelsen, utan en vuxen kvinna med egna demoner att stå emot.

gösta berling saga garbo hansonKärlekshistorien mellan den gifta grevinnan och den avsatte prästen får också mer utrymme i filmen och trots sitt aningens påklistrade slut, är mörkret från romanen bevarat mellan de två.

Gösta Berlings saga har givits ut i flera olika klippningar, men den senaste, med nyskriven musik av Matti Bye är den mest kompletta. Ännu saknas flera delar av originalfilmen. Men de dryga tre timmar bevarad film som finns är, trots att Selma Lagerlöf själv inte skulle hålla med, en gripande tolkning av en svårspelad krönikeroman.

/Ada