Etikettarkiv: paul wegener

Golem tar plats på museum

I höst har Stumfilmsbloggen besökt FW Murnaus  och Marlene Dietrichs hemland: Tyskland! I Berlin finns inte bara ett gäng charmerande små kvartersbiografer utan även en hel drös spännande museum. På att av dem: Judisches Museum, visas just nu utställningen GOLEM.

Här finns bland annat skisser för hur golemen i Paul Wegeners klassiska film, Der Golem, från 1920, som med sin tolkning av den gamla golem-myten blåste nytt liv i bilden av lerjätten.

De skisserna ser ut så här:

Skiss från Der Golem

Der Golem följdes av den numera försvunna Der Golem und die Tänzerin, ungefär ”Golemen och dansösen”, som också regisserades av Wegener. Idag är filmen försvunnen, men affischen finns att beskåda på utställningen.

Filmaffisch, Der Golem und die Tänzerin

Och som en bonus. Här är en läskig golemstaty från samma utställning:

Golem-staty med hatt ur badkar.

Av jord är den kommen: Der Golem

Der Golem från 1920 kan räknas som en precuel. Redan 1915 regisserade Paul Wegener (1874-1948) den första filmen i serien, där han själv spelar golemen (golemet?). I den filmen, som också heter Der Golem, råkar en modern, (nåja 1900-tals), antikhandlare återuppväcka en golem som legat gömd i en synagoga i Prag, med ödesdigra konsekvenser. Av den tidigaste filmen finns idag bara fragment bevarade.


Fragment från 1915 års lerigaste film

Överlag verkar Wegener har gillat tanken på en underhuggare i lera med övermänskliga krafter. I den idag helt försvunna Der Golem und Die Tänzerin, eller The Golem and The Dancing Girl från 1917, spelar han en skådespelare som utanför scenen klär ut sig till golem för att skämta.

1920-talets Der Golem, som har undertiteln Wie er in die Welt kam, alltså “hur han kom till världen”, berättar historien om hur golemen som ställer till problem i första filmen skapades av en vis rabbi på 1500-talet. Denne rabbi, vid namn Loew, levde verkligen i Prag under tiden som filmen utspelar sig, men byggde ingen vansinnig lerfigur.


Oväntat läskig ritual väcker leran till liv, från Der Golem 1920.

Efter att ha sett Der Golem är det bara att konstatera att medeltiden var bättre förr. I Wegeners medeltida Prag ser husen ut som monokroma sagoboksillustarationer, alla gubbar i ghettot har enorma skägg och den tvålfagre riddarens spetsiga hatt är längre än hans överkropp. Monty Pythons medeltidssketcher känns inte helt avlägsna. Och just eftersom John Cleese i näbbskor inte skulle sticka ut alltför mycket i stadsbilden fungerar inte filmen längre som den skräckfilm den var tänkt som. Der Golem kom året innan Nosferatu, i en tid när skräckfilmen på allvar började hitta sin form och tillhör kanske mest av allt den kategori filmer som är intressanta som historiska dokument.

I den synvinkeln har också filmens handling fått ett annat sammanhang för den moderna tittaren. Rabbinen i filmen använder sin golem för att skydda stadens judiska befolkning från att förvisas från sitt ghetto, där de fått vistas på nåder, undanträngda och omgärdade av murar. Filmen fokuserar inte direkt på de bakomliggande skälen till att den kristna majoriteten vill göra sig av med dem, Wegener verkar inte heller anse att tittarna behöver någon förklaring.

På andra sidan 40-talet är det svårt att inte läsa in ett otäckt förebådande i denna tidig film om antisemitism i Europa, trots de larviga huvudbonaderna. Förmodligen hade filmens ton varit mörkare om den kommit 30 år senare.