Popkulturell evolution: Från The Scarlet Letter till Easy A

Easy A (2010) är ingen stumfilm. Det är en high school-rulle om Olive som får rykte om sig att vara skolans slampa efter låtsats ha haft samlag med ett gäng osäkra killar som vill kunna skryta om att de fått ligga. För att bära sitt nyvunna rykte med stolthet hämtar Olive inspiration från filmen The Scarlet Letter, (1926) som klassen just fått se. Hon syr, liksom huvdupersonen i The Scarlet Letter, fast ett eldrött “A” på sina kläder.


Modern tonåring hämtar inspiration från 1926 och 1850

A:et står för “adultress”, äktenskapsbryterska, och är en del av straffet som Hester Prynne, hjältinnan i The Scarlet Letter, utsätts för av sina purtianska grannar efter att hon fött ett utomäktenskapligt barn. Föga anar dessa rättrådiga kristna att barnets far är deras egen präst, en av få sympatiska karaktärer i byn och i filmen spelad av den mycket stilige svenske skådespelaren Lars Hanson (1886-1965). En fördel med stumfilm är att det inte märks att han läser sina repliker på svenska, men titta noga på läpparna så syns det kanske.

Filmen bygger på Nathaniel Hawthornes bok med samma namn från 1850, och har filmatiserats i flera omgångar: Bland annat i en version från 1995 med Demi Moore och Gary Oldman som det syndande paret och i koreansk tappning från år 2004 regisserad av Hyuk Byun.

The Scarlett letter, 1926, är regisserad av Sveriges mest internationellt kände regissör, med undantag för en viss herr Bergman, Victor Sjöström (1879 -1960), som efter att ha gjort sig känd på hemmaplan med bland annat filmatisering av Selma Lagerlöfs Körkarlen gjorde karriär som regissör för amerikanska Metro-Goldwyn Meyer under namnet Seastrom. (Ingmar Bergman var för övrigt en stor beundrare av Victor Sjöström, han spelar huvudrollen som den åldrade läkaren i Bergmans Smultronstället).

I The Scarlet Letter spelar superstjärnan Lillian Gish (1893 -1993) huvudrollen Hester Prynne. Hennes docksöta, rörande rolltolkning kontrasterar rätt brutalt, för nu pratar vi ändå 20-talsfilm om puritanska nybyggare, med hur kvinnor som brutit mot sexuella tabun oftast porträtteras.


Hester Prynne räddas ur mobbens grepp av sin hemlige älskare

I sina modernare versioner kan Hester Prynne ses som en sexuellt frigjord förförerska, men i Sjöströms tolkning är hon, snarare än en sexsymbol, en människa som faller offer för omständigheter, men som trots det lyckas att själv göra det som är rätt. Och ingen i publiken, oavsett hur puritansk ens kvinnosyn kan tänkas vara, kan hålla på moralens väktare, de andra byborna, när de kommer i flock för att straffa henne.

På samma sätt sympatiserar nog många av de moderna tittarna med Olive, som ensam måste stå emot skolans flock av välanpassade, populära och fullkomligt odrägliga ungdomar: gäng som tagit på sig att agera som den sexuella moralens väktare och straffa de som avviker.

Referenser till The Scarlett letter dyker upp på flera håll i amerikansk populärkultur. Ett exempel från allas vår favorit-90-talsserie, Twin Peaks, är att Audrey kallar sig för just Hester Prynne, när hon försöker bluffa sig in i bordellen One Eyed Jack’s.

Även nu, drygt 160 år efter att The Scarlet Letter kom ut, fortsätter biopublik och läsare att heja på outsidern som vågar stå emot den skenheliga mobben. Tur är väl det.

/Ada