Japansk höst på Cinemateket: Visning med benshi

Woman of Tokyo-filmaffisch

Woman of Tokyo-filmaffisch

Lystring stockholmare! Under hösten har Cinemateket i Stockholm gjort en satsning på att visa några av de riktiga pärlorna ur den japanska stumfilmsskatten. Sista chansen är 22 november, när benshin Ichiro Kataoka framträder ihop med Matti Byes ensemble och Gunnar Linder på japansk flöjt. Filmerna som visas då är Woman of TokyoAn Unforgettable Grudge och Terje Vigen.

Stumfilmsbloggen mejlade Johan Nordström, filosofie doktor i filmvetenskap och lektor vid Tsuru University för att få veta mer.

Vad är egentligen en benshi, vad har traditionen för bakgrund?
– En benshi, eller “katsuben” som de även kallas, är en kommentator som ”förklarar” filmens innehåll för publiken. Detta sker genom att benshin spelar/ger röst åt karaktärernas repliker, såväl textade som otextade. Vidare agerar även benshin som förklarare av filmens handling när hen anser det vara på sin plats. Vidare betydde benshins närvaro att filmerna inte på samma sätt som i väst behövde förlita sig på textning för att skapa narrativ klarhet.

– Traditionen knyter an till såväl japanska Laterna Magica-föreställningar som till japanska verbala berättartraditioner.

Vad utmärker den japanska stumfilmstradionen jämfört med andra länder?
– Den japanska stumfilmstraditionen utgör en unik berättartradition, med rötter i bland annat den japanska teatern, samtidigt som den även är kraftigt influerad av internationella filmkulterer, då särskilt Italien, Frankrike, Tyskland och Amerika. Detta ledde till en visuellt och narrativt oerhört rik filmkultur, som var distinkt japansk, men samtidigt kraftigt influerad av väst.

Vilka regissörer borde en spana in som grundkurs i den tidiga japanska filmen?
– Med tanke på vad som finns tillgängligt i väst så skulle jag rekommendera den nyfikna att börja med att ta en titt på filmer regisserade av Yasujiro Ozu, Mizoguchi Kenji, Naruse Mikio samt Shimizu Hiroshi. Utöver dessa så finns det även en rad klassiker släppta av företaget Digital Meme i deras serie Talking Silents. Extra kul med dessa DVDer är att de även har ett benshi ljudspår.

Har du någon favorit bland filmerna som ingår i serien på Cinemateket?
– De är alla filmer av exceptionellt hög kvalité, men jag är personligen väldigt förtjust i Street without end/Kagirinaki hodo.

Något mer intressant att tillägga?
– Hoppas ni gillade programmet och önska gärna mer japansk film till cinemateket!

Tarzan of The Apes: Klassisk historia bland trädtopparna

filmaffisch för Tarzan of The Apes 1918Sex år efter att Edgar Rice Burroughs (1875 -1950) första roman om djungelpojken Tarzan publicerats hade filmen Tarzan of the Apes premiär. Den är regisserad av Scott Sidney (1872 – 1928) med Elmo Lincoln och Enid Markey i rollerna som Tarzan och Jane.

Filmen följer den övergivne Tarzan från barndomen bland aporna till dess att han blivit vuxen för första gången möter sin Jane – en vid det här laget välkänd historia.

När en ser film från den gamla onda tiden får en, som Stumfilmsbloggen ofta reflekterat över, bevittna en hel del inslag som numera känns ohärliga. FIlmer är barn av sin tid och sitt samhälle. Att filmer från det segregerade 1920-talets USA ger uttryck för en rasistisk världsbild är kanske ingen överraskning. Sidneys Tarzan-filmatisering dras – bland annat – med problemet angående hur de få svarta rollerna skildras. De flesta syns som namnlösa, bastkjolsklädda statisister i djungeln.

Själva filmen är en ganska rak berättelse, utan några överraskningar för den som är det minsta bekant med Tarzan-historien. Ett plus är de fina naturklippen på djur från jordens alla hörn. Tolkningen av den lokala faunan har varit frikostig. Både de riktiga chimpanserna och de skådespelare i apdräkt som spelar mot Tarzan är också festliga att se. I övrigt är det svårt att uppleva Tarzan of The Apes som något annat än ett tidsdokument.

Fascinerande fakta: En annan skådespelare, svenskättlingen Stellan Windrow (anglifiering av det tjusiga namnet Vindruva), påbörjade inspelningar i rollen som Tarzan, men avbröt jobbet för att ta värvning i första världskriget. Eftersom Windrow var mer atletisk än sin ersättare Sidney har scenerna där han svingar sig mellan träden behållits även i den färdiga filmen. 

Och… under 2016 har ju en annan svensk skådis, Alexander Skarsgård, gjort en barbröstad insats som Burroughs djungelpojke. Cirkeln är sluten.

Stumfilmsbloggen associerar till en nutida Tarzanättling. Humorgänget Klungans Mikal som drömmer om att bli uppfostrad av djur. Hans monolog om sin längtan tillbaka till Naturen och ett ädlare, enklare liv hos djuren fångar Burroughs tanke – och dess omöjlighet. Se och lär:

Bio Rio visar Metropolis med levande musik

På lördag, 4 juni, klockan 19 visar den fina biografen Rio, i Stockholm, Fritz Langs storslagna epos.

Stumfilmsbloggen drog ett mejl med frågor till Christopher Nelson, filmare, DJ och konstnär som håller i arrangemanget.

Hur uppstod idén till arrangemanget? Varför blev det just Metropolis?

Musikerna i the Metrophonic orchestra

Jag har alltid varit lite smått besatt av den här filmen, så länge jag kan minnas. Det enormt starka bildspråket, den fantastiska scenografin. Alla dom tilltufsade gatubarnen som Lang och hans team samlade in i hundratals på Berlins bakgator inför inspelningarna. Dom barnen hittar man inte i statistkatalogen precis…

Sen finns det alla märkliga turer kring den färdiga filmen som spreds världen över och klipptes om i alla möjliga och omöjliga versioner sen dess tillblivelse 1928. På något sätt har filmen uppviglat till det egna skapandet. Klåfingriga människor världen över har tänkt ”den är för lång och krånglig”, ”jag kan göra den fulländade versionen av denna film!” och sen har dom allt som oftast gått vilse i processen. Likt i en labyrint där man inte hittar vare sig ut eller tillbaka till ursprungsplatsen. (Det var ju delvis därför det inte gick att hitta en fullständig version av filmen för en helt nyligen. Och då med delar av materialet förstört och knappt uthärdligt att se på. Det är också därför vi kör den äldre versionen, där många scener fattas, men finns beskrivna med text istället.) Men, lusten till det egna skapandet, som har haft denna näst intill hypnotiska dragningskraft på så många klåfingriga människor världen över, smittade även oss i The Metrophonic Orchestra. Vi har inte gett oss in i klippningslabyrinten (än), men vi har väl skapat musik och en ljudbild som jag tror påverkar sättet man ser filmen på. Vår musik är allt annat än traditionell stumfilmsmusik. Vi försöker ta till vara på de suggestiva och ockulta elementen i filmen. Staden själv är filmens huvudperson, som en egen organism, där dess enskilda organ slåss om om inflytande. Lang själv sägs ha varit mest intresserad av relationen mellan just staden (organismen) och det ockulta (vetenskapen), det är i det spänningsfältet där magin uppstår, där det slår gnistor. Det är här vi har lagt vårt musikaliska fokus. Vi har också en läggning för det teatrala, där vår kostym och scenografi växer ut som en förlängning av filmens värld, ut i biosalongen.

Har ni haft liknande visningar förut, hur har intresset varit?

Under påskhelgen gjorde vi två utsålda och mycket uppskattade föreställningar på biograf Spegeln i Malmö. Det var helt fantastiskt! Den sista kvällen kombinerades med en retrofuturistisk fest där flertalet i publiken också hade klätt ut/upp sig i de mest fantasifulla klädkreationer man kan tänka sig, retro-science fiction där kreativiteten blomstrade i full prakt. Många har ett speciellt kärleksförhållande till denna film och har väntat länge på just ett sånt här evenemang känns det som..

Det är en oslagbar känsla att spela för en koncentrerad biopublik. Det blir en sån närvaro i luften att man försetts i en slags trance, jag tror det är just den känslan som är drivfjädern för mig. Att försättas i ett annat medvetandetillstånd.

Kommer vi få chans att se fler stumfilmskonserter ned er i framtiden?

Konstellationen av musiker har varierat lite beroende på vad vi har haft för projekt för stunden. Innan har vi till exempel gjort Dadaistiska filmkollage, där musikerna varit mer av typen improvisationsmusiker a la Fylkingen. Det är också det som känns spännande med projektet, att det kan föra en var som helst i framtiden. Det finns många filmer jag skull vilja göra musik till. Men jag tror Metropolis kommer leva vidare ett tag till. Några biografer har börjat höra av sig och förhandlingar pågår om föreställningar till hösten.

Girl Shy: Harold Lloyd möter kärleken

FilmaffischStumfilmserans tre stora amerikanska komiker: Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harold Lloyd, hade alla varsin persona med karakteristiska attribut. Keatons sorgsna stenansikte, prytt av en stråhatt, Chaplins lille luffare i plommonstop, mustasch och för stora skor, samt Lloyds hämmade yngling i tjockskalmade glasögon.

I filmen Girl Shy (1924) med den snitsiga svenska titeln Akta er för flickor har Lloyds tafatte rollfigur arbete som skräddarlärling i en småstad, men drömmer om att göra karriär som författare med sin debutbok – en guide i hur olika kvinnotyper ska snärjas. Medan verklighetens Harold håller på att förgås av genans när han måste laga en reva i en nylonstrumpa, fortfarande placerad på den ärtiga ägarinnans ben, är hans alter ego i guideboken en hårdför man som kvinnorna aaaavgudar. Tipsen i guideboken, som spelas upp som små fantasiscener, dryper av misogyni. I ett av fallen kastar huvudpersonen flappern som ska charmas i väggen, med resultatet att hon slänger sig i hans armar när hon kommit på fötter. (Paus för reflektion om paralleller till nutida guider i raggning).

Efter att ha avslutat sin raggningsguide reser den unge Lloyd till storsta’n för att kränga sitt manus till ett förlag. På tågresan dit lyckas han rädda en knähund, vars matte visar sig vara en charmerande överklasstjej (Jobyna Ralston 1899-1967) i bedårande lockar. En tågromans med inköp av kexpaket och undangömmande av hund följer. Istället för att följa sina egna råd från raggningsboken lever Harold ut en fumlig vänlighet, som visar sig fungera alldeles utmärkt som start för romans, även om trassel i form av en lömsk rival och hånfull förläggare väntar.

Klipp ur Girl Shy, Lloyd som skräddarlärling.

Filmer från 1920-talet speglar en tid där misshandel i hemmet inte betraktades som ett samhälleligt problem, och kanske är det i det ljuset en kan försöka se de mer problematiska scenerna. Filmen blir också mer nyanserad genom att raggningen för det första är fiktion även i filmens värld, och för det andra genom att Harold får sin raggningsbok utskrattad på förlaget. Men visst, när en ser verk från den gamla onda tiden innebär det att en får svälja en del oaptitliga scener. (Och då har vi inte ens kommit in på frågan om hur svarta och asiater porträtteras i tidiga Hollywoodfilmer).

Med det sagt kan Girl Shy vara en trevlig bekantskap: Harold Lloyd och Jobyna Ralston gör en rörande insats som de unga tu och även om de flesta nog kan ana hur det ska gå blev i alla fall undertecknad fångad av historien. Håll dessutom utkik efter sköldpaddan.

Ny chans att uppleva Bob Hunds musik till Mannen med filmkameran

Strålande tider, härliga tider! Det blir en chans till för er som missade Sounds of SilenceCinematekets samarbete med band som skrev ny musik till klassiska stumfilmer – i mars finns chansen att se en av konserterna igen. Då spelar Bob Hund till den klassiska sovjetiska Mannen med filmkameran.

Så här skrev Stumfilmsbloggen då: För att vara ärlig: Stumfilmsbloggen väntade sig att Mannen med filmkameran skulle vara en rätt krävande film att se. Men nej, träsmaken uteblev. Mycket tack vare Bob Hunds fantastiska musik. (Avbrott för tyckande: Klassisk stumfilm SKA upplevas med levande orkester, den gjordes aldrig för att visas hemma hos någon på en liten skärm). Musiken är precis som filmen hetsig, repetativ, och utan någon tydlg historia. Sångaren Thomas Öberg upprepar texten “människa, kamera” precis som filmens klipp på industrier upprepas filmen igenom. Helheten får en att känns sig som en kugge i filmens och låtarnas maskineri.

Hela inlägget kan du läsa här.

Och här kan ni spana in Bob Hunds eget inlägg om spelningen:

Missa inte det här! Vi spelar live till en stumfilm från 1929. ”Man with a moviecamera” blev nyligen framröstad som världens bästa dokumentärfilm! Unik bob hund-musik till unik film. Ganska fantastiskt, faktiskt!Biljetter: www.bobhund.se

Posted by bob hund on Friday, 12 February 2016

 

Var och när:  Göteborg 6 mars,
Malmö 13 mars,
Stockholm 20 mars.