Bio Rio visar Metropolis med levande musik

På lördag, 4 juni, klockan 19 visar den fina biografen Rio, i Stockholm, Fritz Langs storslagna epos.

Stumfilmsbloggen drog ett mejl med frågor till Christopher Nelson, filmare, DJ och konstnär som håller i arrangemanget.

Hur uppstod idén till arrangemanget? Varför blev det just Metropolis?

Musikerna i the Metrophonic orchestra

Jag har alltid varit lite smått besatt av den här filmen, så länge jag kan minnas. Det enormt starka bildspråket, den fantastiska scenografin. Alla dom tilltufsade gatubarnen som Lang och hans team samlade in i hundratals på Berlins bakgator inför inspelningarna. Dom barnen hittar man inte i statistkatalogen precis…

Sen finns det alla märkliga turer kring den färdiga filmen som spreds världen över och klipptes om i alla möjliga och omöjliga versioner sen dess tillblivelse 1928. På något sätt har filmen uppviglat till det egna skapandet. Klåfingriga människor världen över har tänkt ”den är för lång och krånglig”, ”jag kan göra den fulländade versionen av denna film!” och sen har dom allt som oftast gått vilse i processen. Likt i en labyrint där man inte hittar vare sig ut eller tillbaka till ursprungsplatsen. (Det var ju delvis därför det inte gick att hitta en fullständig version av filmen för en helt nyligen. Och då med delar av materialet förstört och knappt uthärdligt att se på. Det är också därför vi kör den äldre versionen, där många scener fattas, men finns beskrivna med text istället.) Men, lusten till det egna skapandet, som har haft denna näst intill hypnotiska dragningskraft på så många klåfingriga människor världen över, smittade även oss i The Metrophonic Orchestra. Vi har inte gett oss in i klippningslabyrinten (än), men vi har väl skapat musik och en ljudbild som jag tror påverkar sättet man ser filmen på. Vår musik är allt annat än traditionell stumfilmsmusik. Vi försöker ta till vara på de suggestiva och ockulta elementen i filmen. Staden själv är filmens huvudperson, som en egen organism, där dess enskilda organ slåss om om inflytande. Lang själv sägs ha varit mest intresserad av relationen mellan just staden (organismen) och det ockulta (vetenskapen), det är i det spänningsfältet där magin uppstår, där det slår gnistor. Det är här vi har lagt vårt musikaliska fokus. Vi har också en läggning för det teatrala, där vår kostym och scenografi växer ut som en förlängning av filmens värld, ut i biosalongen.

Har ni haft liknande visningar förut, hur har intresset varit?

Under påskhelgen gjorde vi två utsålda och mycket uppskattade föreställningar på biograf Spegeln i Malmö. Det var helt fantastiskt! Den sista kvällen kombinerades med en retrofuturistisk fest där flertalet i publiken också hade klätt ut/upp sig i de mest fantasifulla klädkreationer man kan tänka sig, retro-science fiction där kreativiteten blomstrade i full prakt. Många har ett speciellt kärleksförhållande till denna film och har väntat länge på just ett sånt här evenemang känns det som..

Det är en oslagbar känsla att spela för en koncentrerad biopublik. Det blir en sån närvaro i luften att man försetts i en slags trance, jag tror det är just den känslan som är drivfjädern för mig. Att försättas i ett annat medvetandetillstånd.

Kommer vi få chans att se fler stumfilmskonserter ned er i framtiden?

Konstellationen av musiker har varierat lite beroende på vad vi har haft för projekt för stunden. Innan har vi till exempel gjort Dadaistiska filmkollage, där musikerna varit mer av typen improvisationsmusiker a la Fylkingen. Det är också det som känns spännande med projektet, att det kan föra en var som helst i framtiden. Det finns många filmer jag skull vilja göra musik till. Men jag tror Metropolis kommer leva vidare ett tag till. Några biografer har börjat höra av sig och förhandlingar pågår om föreställningar till hösten.

Girl Shy: Harold Lloyd möter kärleken

FilmaffischStumfilmserans tre stora amerikanska komiker: Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harold Lloyd, hade alla varsin persona med karakteristiska attribut. Keatons sorgsna stenansikte, prytt av en stråhatt, Chaplins lille luffare i plommonstop, mustasch och för stora skor, samt Lloyds hämmade yngling i tjockskalmade glasögon.

I filmen Girl Shy (1924) med den snitsiga svenska titeln Akta er för flickor har Lloyds tafatte rollfigur arbete som skräddarlärling i en småstad, men drömmer om att göra karriär som författare med sin debutbok – en guide i hur olika kvinnotyper ska snärjas. Medan verklighetens Harold håller på att förgås av genans när han måste laga en reva i en nylonstrumpa, fortfarande placerad på den ärtiga ägarinnans ben, är hans alter ego i guideboken en hårdför man som kvinnorna aaaavgudar. Tipsen i guideboken, som spelas upp som små fantasiscener, dryper av misogyni. I ett av fallen kastar huvudpersonen flappern som ska charmas i väggen, med resultatet att hon slänger sig i hans armar när hon kommit på fötter. (Paus för reflektion om paralleller till nutida guider i raggning).

Efter att ha avslutat sin raggningsguide reser den unge Lloyd till storsta’n för att kränga sitt manus till ett förlag. På tågresan dit lyckas han rädda en knähund, vars matte visar sig vara en charmerande överklasstjej (Jobyna Ralston 1899-1967) i bedårande lockar. En tågromans med inköp av kexpaket och undangömmande av hund följer. Istället för att följa sina egna råd från raggningsboken lever Harold ut en fumlig vänlighet, som visar sig fungera alldeles utmärkt som start för romans, även om trassel i form av en lömsk rival och hånfull förläggare väntar.

Klipp ur Girl Shy, Lloyd som skräddarlärling.

Filmer från 1920-talet speglar en tid där misshandel i hemmet inte betraktades som ett samhälleligt problem, och kanske är det i det ljuset en kan försöka se de mer problematiska scenerna. Filmen blir också mer nyanserad genom att raggningen för det första är fiktion även i filmens värld, och för det andra genom att Harold får sin raggningsbok utskrattad på förlaget. Men visst, när en ser verk från den gamla onda tiden innebär det att en får svälja en del oaptitliga scener. (Och då har vi inte ens kommit in på frågan om hur svarta och asiater porträtteras i tidiga Hollywoodfilmer).

Med det sagt kan Girl Shy vara en trevlig bekantskap: Harold Lloyd och Jobyna Ralston gör en rörande insats som de unga tu och även om de flesta nog kan ana hur det ska gå blev i alla fall undertecknad fångad av historien. Håll dessutom utkik efter sköldpaddan.

Ny chans att uppleva Bob Hunds musik till Mannen med filmkameran

Strålande tider, härliga tider! Det blir en chans till för er som missade Sounds of SilenceCinematekets samarbete med band som skrev ny musik till klassiska stumfilmer – i mars finns chansen att se en av konserterna igen. Då spelar Bob Hund till den klassiska sovjetiska Mannen med filmkameran.

Så här skrev Stumfilmsbloggen då: För att vara ärlig: Stumfilmsbloggen väntade sig att Mannen med filmkameran skulle vara en rätt krävande film att se. Men nej, träsmaken uteblev. Mycket tack vare Bob Hunds fantastiska musik. (Avbrott för tyckande: Klassisk stumfilm SKA upplevas med levande orkester, den gjordes aldrig för att visas hemma hos någon på en liten skärm). Musiken är precis som filmen hetsig, repetativ, och utan någon tydlg historia. Sångaren Thomas Öberg upprepar texten “människa, kamera” precis som filmens klipp på industrier upprepas filmen igenom. Helheten får en att känns sig som en kugge i filmens och låtarnas maskineri.

Hela inlägget kan du läsa här.

Och här kan ni spana in Bob Hunds eget inlägg om spelningen:

Missa inte det här! Vi spelar live till en stumfilm från 1929. ”Man with a moviecamera” blev nyligen framröstad som världens bästa dokumentärfilm! Unik bob hund-musik till unik film. Ganska fantastiskt, faktiskt!Biljetter: www.bobhund.se

Posted by bob hund on Friday, 12 February 2016

 

Var och när:  Göteborg 6 mars,
Malmö 13 mars,
Stockholm 20 mars. 

Les Vampires: skurkjakt i tio välklädda delar

Under våren visar Cinemateket i Stockholm Les Vampires, en filmserie i tio delar från 1915, regisserad av Louis Feulliade (1873–1925). Stumfilmsbloggen bänkade sig för den första visningen: avsnitt ett till tre av det 101-åriga dramat – en visning som fick ytterligare en dimension av Edward von Pasts pianoackompanjemang. (Här vill Stumfilmsbloggen passa på att dela ut en guldstjärna till Cinemateket för att de lägger så stor vikt vid musiken på sina stumfilmsvisningar).

Filmaffisch för Lew Vampires.

Ursprungligen visades Les Vampires tio avsnitt mellan november 1915 och juni 1916. Följetänger av den typen hade blivit populära och bolaget Pathe hade nyligen gjort succé med äventyrsserien The Perils of Pauline. Les Vampiers var det franska bolaget Gaumonts försök att ge sig in i konkurrensen, men Första världskriget rasade och drabbade arbetet. Rune Waldekranz skriver i “Filmens historia, del 1” att: “Feulliade tvangs genom de många inkallelseorderna till fronten som hans skådespelare dabbades av att hela tiden improvisera.”

Les Vampires var tänkt som en film för en bred publik: Feulliade använde sig inte av några av de nya filmiska grepp som just börjat bli i ropet. Kameran är stationär och närbilderna är få, liksom de visuella effekterna. Titelns vampyrer, en kriminell liga som genom sina spekatakulära metoder nästan verkar ha övernautrliga krafter, är i sig effektfulla nog.

Varje avsnitt, med titlar som “The Red Codebook”, “Dead Man’s Escape” och “Hypnotic Eyes”, ger oss en liten bit av mysteriet, där journalisten Philipe Guérande (Édouard Mathé 1886–1934 ), försöker spåra ligan, gäckad av den hemlighetsfulla gangstedrottningen Irma Vep. En bonus i det hela är att Guérandes mor har en framträdande roll och visar sig vara synnerligen kapabel när hon ställs mot ligans hantlangare.

Men Les Vampires stora stjärna är Musidora (1889 -1957), (ungefär: “Musans gåva” på grekiska) filmstjärna, akrobat och producent, i rollen som Vampyrernas ledare Irma Vep. Hennes gangsterboss i svart fodral och svartmålade ögon har fortfarande en lyskraft som kan anas genom åren. Även om hennes outfit och runda ansikte inte längre lever upp till vår tids uppfattning om vad som är attraktivt går det att ana varför en samtida publik föll för henne. Les Vampires blev också en publiksuccé, även om kritikerna var tveksamma.

Så, för lite
klassisk spänning med välklädda herrar och en skurk i lyxförpackning: Schas iväg med er till de resterande visningarna! Eller spana in serien här.

Fascinerande fakta: På sin ålders höst hände det att Musidora satt i biljettkassan på Cinematheque Francaise. Frågan är hur många som kände igen henne från hennes filmkarriär.

Nuförti’n: Fåret Shaun tar flocken till storstan

Reklambild för Shaun the Sheep

Shaun The Sheep, bild: Optimumscreenings

Aardman Studios (kanske mest kände för über-brittiska radarparet Wallace och Gromit) bidrar genom sina omsorgsfullt skapade lermiljöer till att göra tillvaron lättare för alla som tittar på barnprogram. Här slipper tittaren moralkakor, knappt förklädd prylreklam eller den typen av slöa animation som återfinns i de tuggummi-färgade Youtube-produktioner som den yngre generationen hypnotiseras av. Två utmärkta barnserier från denna studio finns på SVT Play: Fåret Shaun, och för de lite yngre: Timmy lamm. Båda känsligt animerade – och ännu bättre – en bra introduktion i stumfilm: Både Shauns och Timmys serier saknar dialog.

2015 släppte Aardman Studios en långfilm om Shaun och hans får-kompisar (Timmy har en biroll). Även här uttrycks ingen dialog i tal, fårskocken bräker, vallhunden skäller och människorna pratar goja, (ungefär som mänskligt tal måste låta för någon som inte förstår ordens innebörd, typ en alien eller ett får). Det behövs inte heller. Den rafflande historien om hur fårens bus med bonden går fel, leder till en vild husvagnsjakt som resulterar i att den fromme lantbrukaren klipper hipsters med ullrakapparat på en frisörsalong medan djuren från gården försöker undgå en mordisk skadedjurshanterare fångar publiken ändå.

Mark Burton, som tillsammans med Richard Starzak regisserat Shaun the Sheep, är förstås medveten om filmens rötter. Så här säger han i en intervju med Closeup Film:We had to tell the story in a different way and be very visual, like silent comedy from the past like Buster Keaton and Jacques Tati. We soon found non-verbal communication as the perfect way of telling the story. But it was never easy, no film is ever easy.”

Och visst finns det en likhet mellan Shauns stillsamma uppsyn och Keatons orörliga stenansikte?