Ledsnast av de ledsna: He who gets slapped

Få saker är lika sorgliga som en gråtande clown. I Victor Sjöströms He Who Gets Slapped / Han som får örfilarna, från 1925 blandas tårarna med vitsminket, så att ingen tittare kan låta bli att vrida sig i sätet. (Kanske vrider sig tittaren med mimarskräck lite extra).

Historiens huvudperson är vetenskapsmannen Paul Beaumont som efter att ha blivit bedragen, av sin hustru och på sin upptäckt om människans ursprung, försörjer sig som clown. Under större delen av filmen kallas huvudpersonen bara för “he”. Filmens titel anspelar på hans cirkusnummer, som går ut på att iförd clowndräkt ta emot örfilar medan han rabblar vetenskapliga teorier.

Filmen var Sjöströms andra Hollywoodverk, utgiven under hans anglifierade namn Seastrom. Den är en av de tidigaste titlarna från det då nybildade bolaget Metro Goldwyn-Mayer, MGM, och den första som inleds med det numera klassiska rytande lejonet. Huvudrollen spelas av Lon Chaney, som fortsatte på temat olycklig clown tre år senare i filmen Laugh, Clown, Laugh där hans roll, pajasen Tito Beppi måste söka hjälp för sin okontrollerade gråt. Överlag verkar Chaney ha sökt sig till de mer tragiskt betonade rollerna, han spelar exempelvis fantomen i Fantomen på stora Operan från 1925. Själv ska Chaney ha kommenterat sitt val av roller med: “De roller jag spelar har en sensmoral. De visar personer som skulle ha kunnat vara annorlunda, om de fått andra chanser”.

Temat om moral och människans förmåga att vara grym mot den svagare är också något som Sjöström intresserar sig för som regissör. I The Scarlet Letter vänder sig mobben mot den utstötta, ogifta modern, i He Who Gets Slapped skrattar cirkusbesökarna gott åt den förkrossade Beaumont. Trots att filmen riktar sig till en bred publik innehåller den också drömlika klipp där världen fylls av clowner i toppiga mössor. Klipp som får betraktaren att känna sig lika vilsen som den lurade Beaumont.
Clownbetonat underhållninsgvåld. Klippet ses med fördel utan ljud, hittar det tyvärr bara med pålagd musik.

En titt på IMDB visar att fenomenet att släppa filmer med nästan samma titel som kända storfilmer fanns redan på 20-talet. Samma år som He Who Gets Slapped vann kritiker och publik släpptes de idag betydligt mindre kända He Who Gets Rapped, He Who Gets Smacked och He Who Gets Socked.

3 reaktioner till “Ledsnast av de ledsna: He who gets slapped”

  1. The Scarlet Letter är nog, vid sidan av Gösta Berling, min största stumfilmsupplevelse hittills. Roligt att läsa om Sjöströms andra Hollywood-alster! Ska kolla upp den närmare.

Kommentarer inaktiverade.