Etikettarkiv: 1922

Cinemateket inleder med restaurerad Häxan

Filmaffisch för Häxan från 1922En av den skandinaviska stumfilmserans kultklassiker är först ut när Cinemakeket i Stockholm inleder vårens säsong. 10 januari visas Benjamin Christensens (1879–1959) Häxan, som restaurerats med ursprunglig kolorering för att vara så lik premiärversionen som möjligt. Visningen ackompanjeras av de altid lika hörvärda musikerna i Matti Bye ensemble.

Även om det är för sina skräckscener, där bland annat regissören själv uppträder som Djävulen, som Häxan blivit känd är den inte en renodlad skräckfilm. Christensen gav filmen undertiteln “ett kulturhistoriskt föredrag” – och filmen efterliknar i mångt och mycket just ett föredrag, med målet att förstå hur häxprocesserna kunde ske.

Så här skrev Stumfilmsbloggen om filmen i en längre recension: ” Även om specialeffekterna är spektakulära, och den mörka, färgade scenbilden intressant, är ett av de starkaste intrycken från Häxan Christensens försök att förstå häxjakten. Han antar den moderna människans förklaringar, om vetenskap och psykiska sjukdomar. Men numera är 1920-talet inte längre den moderna tiden. För en nutida tittare skaver förklaringen om att de som en gång ansåg sig besatta av djävulen själv, egentligen skulle höra hemma i diagnosen hysterika. Kanske handlar skavandet om att besatthet och hysteri finns kvar under andra namn även i vår moderna kultur. Och ännu är är den inget som helt går att bota. Häxan pekar i sin undervisande ton på hur alla tiders sanningar ändrar utseende i det historiska perspektivet”.

Robin Hood: Douglas Fairbanks sätter fart på medeltiden

För Stumfilmsbloggens generationskamrater är namnet Robin Hood nog mest förknippat med en lurig räv i Disneys tecknade version från 1973. Men den långsvansade rebellen har rötter längre bak i filmhistorien: legenden om Robin Hood filmatiserades i flera omgångar under stumfilmseran – bland annat som tidiga färgfilmen In the Days of Robin Hood, från år 1913,  skapad med tekniken Kinemacolor. Mest inflytelserik av alla de tidiga filmatiseringarna är dock Robin Hood, från 1922, med superstjärnan Douglas Fairbanks (1883-1939) i huvudrollen

Träsnitt Robin Hodd

1500-tals snitt av ”Robyn Hode”, bild: Bridgeman Art Library

Fairbanks satte stilen för den typiska film-Robin, med en käck hatt, viga språng och en tunika kantad med tygflärpar. Frisyren som Fairbanks, och ungefär alla andra i hela filmen, verkar ha lånat från 1500-tals träsnittet ovan, har dock mattats av lite i senare tolkningar. Errol Flynns Robin Hood från 1938 var till att börja med tänkt som en ren remake av Fairbanks verk, ( till att börja med var Fairbanks son, Douglas Fairbanks Jr. påtänkt i huvudrollen, men tackade nej för att särskilja sig från sin far ). Flynns version har även den bidragit till att föra Fairbanks arv vidare till flera senare filmer, och till att hånas i komedin Men in Tights.

Anyhows. Av stumfilmserans stora filmstjärnor är Fairbanks en av dem som inte åldrats med värdighet. Med sin teatrala skådespelarstil, orealistiska fäktande och en manlig skönhet av en sort som numera inte anses vidare attraktiv känns Fairbanks som nidbilden av den struttiga och lite tramsiga stumfilmsepoken. (Det är talande att huvudpersonen i The Artist, som raskt ramlar ur sin filmkarriär när ljudfilmen gör sitt intåg har lånat filmscener från Fairbanks Zorro-film). De storslagna filmer som Fairbanks spelade i och producerade är verkligen barn av sin tid, det gäller inte minst Robin Hood. Scenbilderna är enorma, skådespeleriet övertydligt och duellerna djupt orealistiska. Att köpa att Hood är en riktigt härlig snubbe för att han är djupt engagerad i korstågen är inte heller helt lätt längre. Dessutom har närbilder knappt använts i filmen, vilket för en modern tittare bidrar till en ålderdomlig och distansierad känsla.


Robin Hood och Maid Marian, samt en vertikal klättring.

Men om en som tittare kan ta på sig sina vänligare glasögon finns det mycket att tycka om och roas av i den. Robin Hood är påkostad, med horder av statister och galet snygga miljöer. Fairbanks Robin Hood är en ganska festlig typ som både skojar till det genom att bli livrädd för de horder av kvinnor som vill bekanta sig närmare med honom och som gör riktigt snygga fasadklättringar (värt att notera är att Fairbanks gjorde sina stunttrick själv, så även om hans fäktning inte ser något vidare ut så var han rejält atletisk). Plus också för slutscenen som, utan att avslöja för mycket, är ett fint exempel på hur sex förr i ti’n kunde antydas på film utan att visas upp.

För övrigt får Robin Hood-filmen Stumfilmsbloggen att tänka på den nyligen borttgågne Sir Terry Pratchett som i sina böcker tagit upp hur barnramsor av idag har rötter som sträcker sig hundratals år bakåt ( Till exempel Bro, bro breja eller Ring a Ring o’ Roses). “Old Gods do new jobs”, skrev Pratchett om hur legend och folktro lever vidare i nya former och i den traditionen passar Robin Hood in. Disneys räv och Fairbanks fagra fasadklättrare kan räkna sin historia tillbaka till 1200-talet – en historia som fortsätter i nya filmer och tolkningar. Det är förjäkla coolt.

Och vila i frid Sir Terry Pratchett, Stumfilmsbloggen minns hur ditt författarskap lyfte en trist tonårstid.

The haunted house: Buster briljerar

Det bästa sättet att introducera en tveksam vän till tidig film är enligt Stumfilmsbloggen att visa en “two-reeler”, alltså en kortfilm på två filmrullars längd. Se till att hitta något hyggligt lättsamt (slapstick är väl det närmaste en universell humor vi kan komma – det är ju objektivt roligt med folk som ramlar), med till exempel Charlie Chaplin, Harold Lloyd eller Buster Keaton. I ett sådant sammanhang skulle The Haunted House (1921) fungera utmärkt.

Den här drygt 20 minuter långa komedien har Buster Keaton i huvudrollen som banktjänstemannen som råkar ramla in i skrukarnas näste – ett hus där de gömmer sig och spelar upp spökerier för att skrämma bort ovälkomna besökare.

The Haunted House är på många sätt ett typexempel av Keatons tidiga produktion, den är regisserad av Eddie Cline (1891-1961), ett samarbete som resulterade i en lång rad tidiga komedier. Cline hade liksom Keaton en bakgrund inom vaudeville-scenuppträdanden och förstår att uppskatta sin stjärnas akrobatiska förmåga. Ett annat Keatonskt kännetecken är de tekniska lösningarna, där golvet roterar och trappor plötsligt rätas ut, i flera av sina filmer konstruerade han själv mekanismerna bakom tricken.

Stumfilmsbloggen vågar nästan garantera att The Haunted House kan bli en utmärkt första bekantskap med Keaton och med eran.