Etikettarkiv: drama

Tarzan of The Apes: Klassisk historia bland trädtopparna

filmaffisch för Tarzan of The Apes 1918Sex år efter att Edgar Rice Burroughs (1875 -1950) första roman om djungelpojken Tarzan publicerats hade filmen Tarzan of the Apes premiär. Den är regisserad av Scott Sidney (1872 – 1928) med Elmo Lincoln och Enid Markey i rollerna som Tarzan och Jane.

Filmen följer den övergivne Tarzan från barndomen bland aporna till dess att han blivit vuxen för första gången möter sin Jane – en vid det här laget välkänd historia.

När en ser film från den gamla onda tiden får en, som Stumfilmsbloggen ofta reflekterat över, bevittna en hel del inslag som numera känns ohärliga. FIlmer är barn av sin tid och sitt samhälle. Att filmer från det segregerade 1920-talets USA ger uttryck för en rasistisk världsbild är kanske ingen överraskning. Sidneys Tarzan-filmatisering dras – bland annat – med problemet angående hur de få svarta rollerna skildras. De flesta syns som namnlösa, bastkjolsklädda statisister i djungeln.

Själva filmen är en ganska rak berättelse, utan några överraskningar för den som är det minsta bekant med Tarzan-historien. Ett plus är de fina naturklippen på djur från jordens alla hörn. Tolkningen av den lokala faunan har varit frikostig. Både de riktiga chimpanserna och de skådespelare i apdräkt som spelar mot Tarzan är också festliga att se. I övrigt är det svårt att uppleva Tarzan of The Apes som något annat än ett tidsdokument.

Fascinerande fakta: En annan skådespelare, svenskättlingen Stellan Windrow (anglifiering av det tjusiga namnet Vindruva), påbörjade inspelningar i rollen som Tarzan, men avbröt jobbet för att ta värvning i första världskriget. Eftersom Windrow var mer atletisk än sin ersättare Sidney har scenerna där han svingar sig mellan träden behållits även i den färdiga filmen. 

Och… under 2016 har ju en annan svensk skådis, Alexander Skarsgård, gjort en barbröstad insats som Burroughs djungelpojke. Cirkeln är sluten.

Stumfilmsbloggen associerar till en nutida Tarzanättling. Humorgänget Klungans Mikal som drömmer om att bli uppfostrad av djur. Hans monolog om sin längtan tillbaka till Naturen och ett ädlare, enklare liv hos djuren fångar Burroughs tanke – och dess omöjlighet. Se och lär:

Les Vampires: skurkjakt i tio välklädda delar

Under våren visar Cinemateket i Stockholm Les Vampires, en filmserie i tio delar från 1915, regisserad av Louis Feulliade (1873–1925). Stumfilmsbloggen bänkade sig för den första visningen: avsnitt ett till tre av det 101-åriga dramat – en visning som fick ytterligare en dimension av Edward von Pasts pianoackompanjemang. (Här vill Stumfilmsbloggen passa på att dela ut en guldstjärna till Cinemateket för att de lägger så stor vikt vid musiken på sina stumfilmsvisningar).

Filmaffisch för Lew Vampires.

Ursprungligen visades Les Vampires tio avsnitt mellan november 1915 och juni 1916. Följetänger av den typen hade blivit populära och bolaget Pathe hade nyligen gjort succé med äventyrsserien The Perils of Pauline. Les Vampiers var det franska bolaget Gaumonts försök att ge sig in i konkurrensen, men Första världskriget rasade och drabbade arbetet. Rune Waldekranz skriver i “Filmens historia, del 1” att: “Feulliade tvangs genom de många inkallelseorderna till fronten som hans skådespelare dabbades av att hela tiden improvisera.”

Les Vampires var tänkt som en film för en bred publik: Feulliade använde sig inte av några av de nya filmiska grepp som just börjat bli i ropet. Kameran är stationär och närbilderna är få, liksom de visuella effekterna. Titelns vampyrer, en kriminell liga som genom sina spekatakulära metoder nästan verkar ha övernautrliga krafter, är i sig effektfulla nog.

Varje avsnitt, med titlar som “The Red Codebook”, “Dead Man’s Escape” och “Hypnotic Eyes”, ger oss en liten bit av mysteriet, där journalisten Philipe Guérande (Édouard Mathé 1886–1934 ), försöker spåra ligan, gäckad av den hemlighetsfulla gangstedrottningen Irma Vep. En bonus i det hela är att Guérandes mor har en framträdande roll och visar sig vara synnerligen kapabel när hon ställs mot ligans hantlangare.

Men Les Vampires stora stjärna är Musidora (1889 -1957), (ungefär: “Musans gåva” på grekiska) filmstjärna, akrobat och producent, i rollen som Vampyrernas ledare Irma Vep. Hennes gangsterboss i svart fodral och svartmålade ögon har fortfarande en lyskraft som kan anas genom åren. Även om hennes outfit och runda ansikte inte längre lever upp till vår tids uppfattning om vad som är attraktivt går det att ana varför en samtida publik föll för henne. Les Vampires blev också en publiksuccé, även om kritikerna var tveksamma.

Så, för lite
klassisk spänning med välklädda herrar och en skurk i lyxförpackning: Schas iväg med er till de resterande visningarna! Eller spana in serien här.

Fascinerande fakta: På sin ålders höst hände det att Musidora satt i biljettkassan på Cinematheque Francaise. Frågan är hur många som kände igen henne från hennes filmkarriär.

Robin Hood: Douglas Fairbanks sätter fart på medeltiden

För Stumfilmsbloggens generationskamrater är namnet Robin Hood nog mest förknippat med en lurig räv i Disneys tecknade version från 1973. Men den långsvansade rebellen har rötter längre bak i filmhistorien: legenden om Robin Hood filmatiserades i flera omgångar under stumfilmseran – bland annat som tidiga färgfilmen In the Days of Robin Hood, från år 1913,  skapad med tekniken Kinemacolor. Mest inflytelserik av alla de tidiga filmatiseringarna är dock Robin Hood, från 1922, med superstjärnan Douglas Fairbanks (1883-1939) i huvudrollen

Träsnitt Robin Hodd

1500-tals snitt av ”Robyn Hode”, bild: Bridgeman Art Library

Fairbanks satte stilen för den typiska film-Robin, med en käck hatt, viga språng och en tunika kantad med tygflärpar. Frisyren som Fairbanks, och ungefär alla andra i hela filmen, verkar ha lånat från 1500-tals träsnittet ovan, har dock mattats av lite i senare tolkningar. Errol Flynns Robin Hood från 1938 var till att börja med tänkt som en ren remake av Fairbanks verk, ( till att börja med var Fairbanks son, Douglas Fairbanks Jr. påtänkt i huvudrollen, men tackade nej för att särskilja sig från sin far ). Flynns version har även den bidragit till att föra Fairbanks arv vidare till flera senare filmer, och till att hånas i komedin Men in Tights.

Anyhows. Av stumfilmserans stora filmstjärnor är Fairbanks en av dem som inte åldrats med värdighet. Med sin teatrala skådespelarstil, orealistiska fäktande och en manlig skönhet av en sort som numera inte anses vidare attraktiv känns Fairbanks som nidbilden av den struttiga och lite tramsiga stumfilmsepoken. (Det är talande att huvudpersonen i The Artist, som raskt ramlar ur sin filmkarriär när ljudfilmen gör sitt intåg har lånat filmscener från Fairbanks Zorro-film). De storslagna filmer som Fairbanks spelade i och producerade är verkligen barn av sin tid, det gäller inte minst Robin Hood. Scenbilderna är enorma, skådespeleriet övertydligt och duellerna djupt orealistiska. Att köpa att Hood är en riktigt härlig snubbe för att han är djupt engagerad i korstågen är inte heller helt lätt längre. Dessutom har närbilder knappt använts i filmen, vilket för en modern tittare bidrar till en ålderdomlig och distansierad känsla.


Robin Hood och Maid Marian, samt en vertikal klättring.

Men om en som tittare kan ta på sig sina vänligare glasögon finns det mycket att tycka om och roas av i den. Robin Hood är påkostad, med horder av statister och galet snygga miljöer. Fairbanks Robin Hood är en ganska festlig typ som både skojar till det genom att bli livrädd för de horder av kvinnor som vill bekanta sig närmare med honom och som gör riktigt snygga fasadklättringar (värt att notera är att Fairbanks gjorde sina stunttrick själv, så även om hans fäktning inte ser något vidare ut så var han rejält atletisk). Plus också för slutscenen som, utan att avslöja för mycket, är ett fint exempel på hur sex förr i ti’n kunde antydas på film utan att visas upp.

För övrigt får Robin Hood-filmen Stumfilmsbloggen att tänka på den nyligen borttgågne Sir Terry Pratchett som i sina böcker tagit upp hur barnramsor av idag har rötter som sträcker sig hundratals år bakåt ( Till exempel Bro, bro breja eller Ring a Ring o’ Roses). “Old Gods do new jobs”, skrev Pratchett om hur legend och folktro lever vidare i nya former och i den traditionen passar Robin Hood in. Disneys räv och Fairbanks fagra fasadklättrare kan räkna sin historia tillbaka till 1200-talet – en historia som fortsätter i nya filmer och tolkningar. Det är förjäkla coolt.

Och vila i frid Sir Terry Pratchett, Stumfilmsbloggen minns hur ditt författarskap lyfte en trist tonårstid.

Hydra’s dream lyfter En kvinnas martyrium till vår tid

Danmarks kanske störste filmregissörs kanske mest kända film är En kvinnas martyrium (“La passion de Jeanne d’Arc”) från 1928: En märklig och rörande berättelse som länge troddes vara försvunnen. Bara grovt censurerade kopior hade bevarats till eftervärlden, tills en fullständig version återfanns på ett mentalsjukhus i Oslo på 1980-talet.

Klipp ur En kvinnas martyrium, med annan musik.

Genom en kamera som i sin ihållande närbild tvingar tittaren inpå sin huvudperson berättar Carl Theodor Dreyer historien om Jeanne d’Arcs sista tid i livet. Filmen är renskalad, med avskalade miljöer och skådespelare som är helt osminkade – den karakteristiska stumfilmslooken med förstärkta ögon och läppar är långt ifrån Dreyers skarpa bilder. Varje vårta på domstolens ansikten, varje plågad blick från Jeanne visas upp så ingående och fokuserat att det som publik är svårt att värja sig. Maria Falconettis känsliga tolkning av den tonåriga fången blev hennes enda filmroll och räknas som ett av stumfilmserans viktigaste skådespelarinsatser.

En kvinnas martyrium visades som sista film i Cinematekets serie Sounds of Silence, där klassiska stumfilmer matchats med band som komponerat ny musik åt dem. Hydra’s Dream, med Matti Bye och Anna von Hausswolff stod för musiken till Dreyers verk – ett verk som ekar av stress och andetag, rassel av metall, dunsar och jämmer. Då och då under konserten sneglade undertecknad mot musikerna och tänkte: “Hur gör de det där ljudet?”. Men större delen av tiden gjorde kombinationen av musiken och filmen att inga tankar på hur fick plats.

Stumfilmsbloggen har sagt det (nåja, skrivit det) förut, men påpekar än en gång: Stumfilmseran var inte tyst. Filmerna var tänkta att framföras till musik, låtarna och bilderna utgjorde en helhet, som, när en bara ser den ena halvan, tappar mycket av sitt uttryck. Den här visningen, liksom de andra i serien, ger tidiga filmer en chans att nå oss moderna tittare på det sätt de var tänkta, inte som historiska dokument.

Stumfilmsbloggen hoppas på någon typ av fortsättning, fler borde få chansen att uppleva Sounds of Silence.

J’accuse: Abel Gance visar krigets fasor

Anslaget om inkallelse till krigstjänstgöring kommer till den idylliska franska byn och byborna flockas under vajande sepiatonade trikolorer. Men snart förbyts den ljusa scenen i en makaber dans, där en ring av skelett skuttar omkring ett sprattlande benrangel. Så visar den franske regissören Abel Gance (1889-1981) krigets sanna natur, i sitt mastodontverk J’accuse från 1919.

“År 1919” tänker kanske en och annan uppmärksam läsare. “Då var ju första världskriget knappt slut”. Precis. Gance hade själv tjänstgjort i kriget, inom franska arméen kinematografiska sektion. Det innebar att han både bidrog till att filma dokumentärt material, som han sedan använde i sin spelfilm J’accuse och att han passade på att använda sig av ett stort antal av arméns soldater som statister i en av filmens starkaste scener.

J’accuse är uppbyggd kring ett triangeldrama, poeten Jean Diaz älskar den unga Edith, som är gift med den våldsamme suputen François Laurin. På olika sätt drabbas de tre av kriget, männen hamnar i skyttegravarna, Edith lider som civil i under tyska framryckningar. Krigets framfart får också de två männen att i härlig förbrödring enas i sin kärlek till samma kvinna. Att François Laurin har misshandlat sin hustru verkar i filmens dåtida tankevärld på det hela taget OK. Han älskar ju henne så mycket.

Men de tre huvudkaraktärerna och deras kärlekshistoria är bara en liten del av dramat. Deras historier löper parallelt med, och influeras av kriget. Gance ger oss verlighetstrogna scener ur lidandet, sorgen och vansinnet som kommer i den väpnade konfliktens spår. Dessa varvas med metaforer, som de dansande skeletten eller mellantexter med filmens titel “J’accuse” (Jag anklagar) i form av hopbundna människokroppar.

I filmens sista del tar krigets stumma massor själva plats i dramat. Jean Diaz återvänder efter svåra umbäranden till sin hemby som förlöpare till en enorm armé av stupade soldater. Scenen när de döda ligger utslängda över ett jättelikt slagfält spelade Abel Gance in med riktiga soldater som statister, medan han kriget ännu pågick. (Hans arbetsgivare inom armén visste förstås inte att spelfilmen han arbetade på hade ett starkt anti-krigsbudskap). Stapplande sig fram med släpande banadage marscherar de döda hem till de levande. De avldina soldaternas hemkomst skildras i dramatiska klipp mellan deras marsch och de förskräckta bybornas reaktioner, Den sortens snabba växlingar var på den tiden ännu ny.


De döda vaknar, men ärligt, försök se den på storskärm, mycket häftigare.

De dödas marsch får ännu en dimension i den verkliga – fruktansvärda – historien om första världskriget. Majoriteten av de soldater som fick agera statister till Gances film dödades vid fronten. På sätt och vis är det verkligen en armé av avlidna som vi tittare ser släpa sig fram över filmduken.