Etikettarkiv: us

Robin Hood: Douglas Fairbanks sätter fart på medeltiden

För Stumfilmsbloggens generationskamrater är namnet Robin Hood nog mest förknippat med en lurig räv i Disneys tecknade version från 1973. Men den långsvansade rebellen har rötter längre bak i filmhistorien: legenden om Robin Hood filmatiserades i flera omgångar under stumfilmseran – bland annat som tidiga färgfilmen In the Days of Robin Hood, från år 1913,  skapad med tekniken Kinemacolor. Mest inflytelserik av alla de tidiga filmatiseringarna är dock Robin Hood, från 1922, med superstjärnan Douglas Fairbanks (1883-1939) i huvudrollen

Träsnitt Robin Hodd

1500-tals snitt av ”Robyn Hode”, bild: Bridgeman Art Library

Fairbanks satte stilen för den typiska film-Robin, med en käck hatt, viga språng och en tunika kantad med tygflärpar. Frisyren som Fairbanks, och ungefär alla andra i hela filmen, verkar ha lånat från 1500-tals träsnittet ovan, har dock mattats av lite i senare tolkningar. Errol Flynns Robin Hood från 1938 var till att börja med tänkt som en ren remake av Fairbanks verk, ( till att börja med var Fairbanks son, Douglas Fairbanks Jr. påtänkt i huvudrollen, men tackade nej för att särskilja sig från sin far ). Flynns version har även den bidragit till att föra Fairbanks arv vidare till flera senare filmer, och till att hånas i komedin Men in Tights.

Anyhows. Av stumfilmserans stora filmstjärnor är Fairbanks en av dem som inte åldrats med värdighet. Med sin teatrala skådespelarstil, orealistiska fäktande och en manlig skönhet av en sort som numera inte anses vidare attraktiv känns Fairbanks som nidbilden av den struttiga och lite tramsiga stumfilmsepoken. (Det är talande att huvudpersonen i The Artist, som raskt ramlar ur sin filmkarriär när ljudfilmen gör sitt intåg har lånat filmscener från Fairbanks Zorro-film). De storslagna filmer som Fairbanks spelade i och producerade är verkligen barn av sin tid, det gäller inte minst Robin Hood. Scenbilderna är enorma, skådespeleriet övertydligt och duellerna djupt orealistiska. Att köpa att Hood är en riktigt härlig snubbe för att han är djupt engagerad i korstågen är inte heller helt lätt längre. Dessutom har närbilder knappt använts i filmen, vilket för en modern tittare bidrar till en ålderdomlig och distansierad känsla.


Robin Hood och Maid Marian, samt en vertikal klättring.

Men om en som tittare kan ta på sig sina vänligare glasögon finns det mycket att tycka om och roas av i den. Robin Hood är påkostad, med horder av statister och galet snygga miljöer. Fairbanks Robin Hood är en ganska festlig typ som både skojar till det genom att bli livrädd för de horder av kvinnor som vill bekanta sig närmare med honom och som gör riktigt snygga fasadklättringar (värt att notera är att Fairbanks gjorde sina stunttrick själv, så även om hans fäktning inte ser något vidare ut så var han rejält atletisk). Plus också för slutscenen som, utan att avslöja för mycket, är ett fint exempel på hur sex förr i ti’n kunde antydas på film utan att visas upp.

För övrigt får Robin Hood-filmen Stumfilmsbloggen att tänka på den nyligen borttgågne Sir Terry Pratchett som i sina böcker tagit upp hur barnramsor av idag har rötter som sträcker sig hundratals år bakåt ( Till exempel Bro, bro breja eller Ring a Ring o’ Roses). “Old Gods do new jobs”, skrev Pratchett om hur legend och folktro lever vidare i nya former och i den traditionen passar Robin Hood in. Disneys räv och Fairbanks fagra fasadklättrare kan räkna sin historia tillbaka till 1200-talet – en historia som fortsätter i nya filmer och tolkningar. Det är förjäkla coolt.

Och vila i frid Sir Terry Pratchett, Stumfilmsbloggen minns hur ditt författarskap lyfte en trist tonårstid.